Destination bortom

Någonstans i Cyberspace vibrerar mina ord fortsatt. Dock inte här. Just nu.

Tack för alla år av läsande och kommentarer.

Carola

Hand i hand

Att följas åt. Sida vid sida

Inte bakom, inte framför, inte långt ifrån

Sida vid sida

Som två synkronicerade stöttepelare

Som exakt avväger den andres behov

Sår egen näring

Låter sina rötter flätas samman

Aldrig sågar av en gren för den andre

Låter varandra fingrar flätas samman

Själar smälta ihop

Till enhetlig kreativitet

I ett gemensamt varande där den ene njuter och den andre njuter för att den ene njuter

Utan avund eller missunnsamhet

Med det bästa i hjärtat för den andre

Alltid lojalt sätta sig själv först så att den andre kommer först

Alltid vattna sin egen själ så at den andres inte skrumpnar

Tillåta alla, precis alla känsloyttringar som existerar

Hylla ilska

Hylla gråten

Hylla oförutsedda händelsers effekt

Hylla individen

Tillsammans
Hand i hand med båda händer

Stolt se dig växa för då växer jag

Stolt visa upp dina dåliga sidor för då vet jag du är sann

Milt forma min kropp efter din även när det regnar

Se mitt förflutna som ett bra kapitel att läsa på äldre dagar

Alltid vara modig nog att vara rädd

Alltid vara öppen med allt som jag är rädd för då du älskar att krama min rädsla

Aldrig sätta vänners tyckande eller din image före min litenhet

Hand i hand även i det stora, när alla stjärnor lyser

Tillsammans sjungande vid elden på stranden

Lekande med barnen, vettvilligt i gräset

Se varandra

Se igenom varandra

Se på varandra vad du behöver

Önska mitt bästa oavsett vad

Aldrig härska, aldrig behöva behärska, bara acceptera

Låta huden växa samman

Tungorna tala tillsammans

Ögonen blick stråla ihop

Utan krav på polish

Utan krav på hel och ren

Utan krav på märken och status

Bara smutsigt rent intimt innerligt skönt och avslappnat vi

Frisläppta

Från samhällets alla krav

Frisläppta själar lösgjorda från mina egna bojor

För att slingrande samsas om så liten yta så möjligt i det stora hela

För att tillsammans

Upptäcka

Resten av livet

I djup

Kärlek

Nu.

Man trampar bara på det man inte vill behålla. Det man medvetet eller omedvetet anser sig ej vilja ha i sitt liv längre. Detta har man råd att trampa sönder, förgöra, döda.

Låter det drastiskt?

Ja, det kan vara nog så känsligt i en kärlek. Som är envägsriktad.

Då kan det kännas stort och svårt.

Om man inser när det är dags att släppa taget och gå vidare, kan man rädda mycket av sin egen energi. Det finns inte mycket som dränerar en så som att ge kärlek och omsorg och aldrig få tillbaka. Även om man inte ska förvänta sig, så finns det där, förhoppningen om samspel, givande, fående.

Sitt eget värde är det viktigaste att se,känna, förstå. När jag förstår mitt värde kan andra se det, värdesätta mig.

Jag är värd så mycket mer. En känsla tar form. Kärleksflödet vet sin väg. Jag behöver ej vara aktiv, det sker som den vackraste process jag kan uppleva, helt flödande utan måsten.

Som en ros vars kronblad vecklar ut sig efter hand, upptäcker jag livets skönhet och mitt värde och jag ser, hur mycket jag stått ut med för att jag trodde det var kärlek.

Det var en vissen blommas dans i en trött virvlande vind. Det var ej liv.

Att blomma gör ont, en födelse när knoppen brister och blomman skymtar ljuset, så vackert, så milt, så skirt.

Jag är där. Blomman är jag, kronbladen är öppna som en varm famn. Redo att möta dig

                                              ♥



Nowfullness

Hur fort går du ner för trappan? Känner du stegen? Känner du av höjdskillnaderna? Skons mjuka stötdämpning för din rygg, fötternas lika eller olika placering, sanden under skorna som gör att skon glider lite..?

Hur mycket låter du Nuet fylla ditt hjärta att känna, istället för att fylla dina tankar att tänka?

Vår moders vatten brusade denna tidiga morgon, brusade faktiskt mer än jag kan minnas att det någon gång gjort på denna plats, mitt personliga vattenhål för känsla, drömmar, kärlek, tankar, vänskap, romantik.

Högvatten är lite läskigt, jag tillät känslan av oro, skräck och svidande rädsla göra vad den ville. Det brände ända ut i cellerna, men varmt omfamnad kan jag släppa alla rädslor, mitt jag har redan mött dödens öga. Dödens öga är precis så vit som vi tror. För ett år sedan dog jag och kom tillbaka. Inte en gång utan flera gånger under loppet av 20 minuter. Jag minns inte hur många gånger. Jag minns däremot hur det kändes och tårarna stiger omedelbart av den okontrollerade rädsla som faktiskt var det enda jag kunde greppa vid den tidpunkten.

Högvattnet idag väckte lite instinktiv rädsla åter till liv, men när man sett döden, luktat döden och varit där, stillas de nuvarande rädslorna ganska snart, klingar bort och ersätts med en frid. För jag är här.

Nu.

Och nuet är absolut det enda vi har. Att slösa tid på då och sen är söseri med det vackra liv vi delar.

Som faktiskt snart är slut. Just nu.

Tar du tillvara på dina Nu?

Kärlek/Carola

Vänskapligt, Nyttigt och gott

Att ha vänner är viktigt. Att vara en vän är ännu mer värdefullt. Att kunna vara en vän med den man vill vänskapa med, fint.

Jag vill vara vän, vänskaplig, ha vänskap. Livet med motstånd, drama tråkigheter, det är liksom inte intressant längre. Det är inte ens spännande. Inte ens på sin kant kul ibland. Det är endast ledsamt.

Jag som ensam mamma värdesätter de få riktigt riktigt nära vänner jag har. De är guld värda. Jag hoppas att jag någon gång i mitt liv kan ge tillbaka något av allt det jag fått.

I dagliga relationer med alla man möter är det vänskaplighet utan dömande som är av vikt. Nej, icke att jag är bra på det, men jag gör en medveten insats och gör mitt bästa. Jag får ofta, ofta höra att jag är elak. gemen. Arg. Ilsken. "Förjävlig" Sjuk. Psyksjuk. (?) med mera.

Vad jag är, är att jag är sann. Utifrån MITT perspektiv, vågar jag, säga vad jag känner och tycker. Låt gå för att det inte passar alltid, men det är så. Jag har faktiskt aldrig på agendan att vara elak. Jag är ingen elak person. Som yngre kanske jag gjorde några elaka handlingar, men nu snackar vi alltså ung, ung.

Jag vill väl. Jag önskar harmoni. Då vore det förbenat dumt att vara elak mot någon. Jag lider ej av att höra detta var och varanan dag, men det blir ledsamt. Tröstlöst på något sätt.

Idag har varit en härlig dag. Från att ha varit en dum ihuvudetjävlabitch vändes en situation till at blimjuk och utanför egot. Wow. Det var vänskap. Att hålla sitt ego utanför gemenskap man av olika anledningar måste "stå ut med", det kändes vänligt och det var verkligen vuxenpoäng på denna dagen *glad*

Jag försöker lära Edith (Snart 4 år) att dricka vatten med citron. Det är föga framgångsrikt. Hon vill ha chokladbolle istället. Mina idoga försök till att förklara skillnaden och de olika effekterna faller ej i god jord, ännu en får anledning att kalla mig dum i huvudet. Jag känner hur jag samlarpoäng infören stening. Majbrasan klarade jag mig ifrån.

Själv pressar jag lika delar citron, lime och apelsin ner i en mixer, tillsammans med spenatblad (Jooohoodå) sen får det gosa ihop sig till en giftgrön röra och sen äter jag det med sked. Sen kissar man järnet i flera timmar men jag råkar inbilla mig att det är nyttigt. Skulle det nu mot all förmodan inte vara nyttigt, please, berätta så slipper jag äta skräpet.

Dagens måltid blev enkelt spenat med ägg, Kalla skivade potatis med hemmaslevad dressing gjord på olivolja och goa kryddor, rödlök,, samt veggiefileér till. Mums :-)

Eftermiddagen gick i gemenskapens tecken, vi har hälsat på, på Hugos dagis, en helt underbar atmosfär och , ja, goda kakor, vad mer behövs?

För 5 minuter sedan tittade Moa in genom dörren och skrek, Hallå?

Jag övervägde att inte svara henne för jag hade glömt att hon skulle komma dag,vilket innebar att jag trodde hon var en hallucination och vem vill verka psycho och snacka med sig själv? Men när hon väl uppenbarade sig framför mig var jag tvungen att tro på miraklet, hon är hemma, JAAAAaaaa så mysigt. *Glad Mamma*

Ha en underbar kväll därute :-)

/Carola - Vid sunda vätskor.

Barnets skrik

Jag ser in i ett barns ögon. Skrikande själ. Vridande i varandets kalla stackel.



En vuxen människas form och anlete. Ett barns skrik i ångest. Ett pulserande hat som väller ut,väller upp, täcker snabbt över minsta hopp. Täcker snart över din egen andning. Snart nog att täppa till varenda por av frihet. Du fångas snart, binds till mönstret, bjuds inte bara in att deltaga, nej tvingar dig att träda in i dyn av medberoendets illaluktande svavel, stanken av skräck spruder inget annat nya mönster som ska besegras.









I dina ögon, i dina vackra ögon, ser jag själen vrider och vänder sig, ser jag sorgen som en tvungen form som aldrig vill sluta skrika. Ser jag det lilla barnet som hoppas, som längtar, som önskar.









Jag försöker tilltala dig, ditt skrik ökar. Jag försöker röra dig du slår våldsamt ut din hand, jag försöker dämpa dig du skriker ännu mer. Jag försöker dra mig undan du övermannar mig med dina hot. Sen vänder det.









Du berättar vilket as jag är. Som lurar alla. Som har en plan som ljuger för att världen ska tro på mig. Du berättar att jag aldrig varit sann. Att jag aldrig kan bli lycklig, att jag är sjuk. Ja enligt dig, är jag så så sjuk. Du berättar vidare att du hatar mig. Att du vill se mig i helvetet.









Jag ser barnet i dina ögon. Långt där inne står fortfarande barnet i sin gråt. Hopplösheten fräter hål i dig.









Du tror jag är din största fiende. När jag i själva verket är din bästa vän. Kanske den enda du har?









Jag är sanningen. Jag kan inget annat än sanning. Jag kan inget annat än att tala sant. För det är min upplevelse av livet som jag delger. Hur kan det ej vara sant för mig?









Jag ser dig. Vackra själ, skrika i denna ångest och ilska. Vanmakt över att ej kunna kontrollera mina val. Det är vackert så. Vi ska ej kontrollera varandra. Vi har fria val. Du som jag.









I det finita finns inget annat kvar, än det vi väljer att tro.









Vi har olika val. Varje dag.









Jag väljer min väg.









Och bjuder in de som vill vandra med mig.









Lämnar många dörrar på glänt.









Men innan du kliver in och vandrar vid min sida.









Fråga mig.









Vem är du?









Vad är din historia?









Och när jag berättar den vill jag be dig om en liten tjänst.









Tro på mig.









Tro mig att detta är min upplevelse.









Så kan vi vandra.









Och jag kan tro på din upplevelse.









Hand i hand.

Prinsesstårta

På plats. Att få känna, känslan "Hemma" är aldrig så värdefullt som när du varit utan ett hem. Kanske Universum visste vad jag behövde för att jag skulle uppskatta, eller i alla fall förstå när jag äntligen kommit hem?

Flera års irrande har gett mig så så många svar, så otroligt mycket förståelser och insikter, samt, längtan efter ett hem, så total.

Jag har många minnen samlade i min lilla hjärteask, av alla de slag, men förtvivlan har också varit som en massiv betongklump kring min strupe. Hemlös, Vilsen, Rotlös.

Med så många önskningar. Att få packa upp mina saker. Allihop. Alla lådor. Se, känna, ta på,käna igen,säga hej, till mina fina, om än, saker. Som följt mig, troget, tills jag hittade hem.

Aldrig kunde jag tro att en lägenhet skulle bli hemma. Att jag skulle känna Hemmakänslan på en plats jag motstod. Och ändå, är känslan överväldigande. Jag inte bara får plats, jag kan andas! Känna mig fri, se havet, känna doften av skog, höra fåglarnas vilda morgonkvitter, se solen gå upp, känna mig...Hemma? Så hemma det går såhär i rädslan att förlora, allt, igen.

Den känslan släpper jag..allteftersom.

Jag dekorerar.

Min prinsesstårta dekoreras sakta. Jag har ingen stress. Kan inte på något vis tänka mig att bli snabbt klar. Nej. Jag vill njuta. Torka av. Säga hej. hålla i min hand. Värdesätta. Varje bok. Varje litet föremål, som följt mig alla dessa mil. Sakta. sätta allt på plats. Bit för bit.

Jag dekorerar min prinsesstårta.. och för varje bit som blir klar,njuter jag dess existens, dess varande, i ett lugn som bara är. Njutning.

Långt ifrån färdigt, men på god väg..






 

Hylla Rolf-Göran!

Idag lyfter jag fram 2 personer.

Dels Alexandra Wikner som modigt ifrågasätter vad i hela helskotta som händer när vi häcklar en fantastiskt idrottsprestation, dels målet för Häcklandet,

Vår allas Rolf-Göran, den bäste, Bengtsson.

Såhär skriver AW:


ÄNTLIGEN på ren svenska! Jerringpriset till Rolf-Göran Bengtsson! Nu förväntar jag mig ISKALLT att det haussas LIKA mycket som om det vore nån hockeymänniska. Jag förväntar mig att nästa vecka vet även medelsvensson vem RGB är och VAD han är - Jerringprisvinnare och rankad som den bästa hoppryttaren i världen.



Så, jag förväntar mig att se 37 sidor om det hela i varenda tidning i några veckor, jag förväntar mig att höra namnet nämnas vid vartenda fikabord, hemma-i-stallet-reportage i Aftonbladet och you name it! Jag förväntar mig att halva befolkningen tar semester, sjukanmäler sig, VABar eller vad det månde krävas för att följa TV-sändningen av nästa nationscup i hoppning. För självklart måste ju nu TV börja sända ridsport på prime-time-sändningstid såfort det rids en klass. Vi får förlåta dem för att de knappt sänder ridsport-OS eller ryttar-VM - det kommer ju givetvis bli ändring på det nu!



För, inte tänker väl medierna nöja sig med att skriva lite om det imorgon och sen fokusera på nån (svensk) hockeyspelare i farmarligan i Kanada och bre ut sig över 3 sportsidor per dag om det? Inte kommer väl TV sända tre timmar av italiensk fotboll istället på lördagseftermiddagarna inte?



Nä, det kan jag väl aaaaaldrig tro... Hrm..

*


Jaha ja. Aftonbladet - väljer att skriva om Patrik Sjögrens pris, efterfesten osv. Och sen längst ner en liiten länk om 'Läs allt om Rolf-Görans pris på sportbladet'. Man går in där, stora rubriker om de andra och 'läs mer om Rolf Görans pris längre ner'. Scrolla, scrolla - sen kommer lite. Inklusive en ironisering om att svenska folket måste vara 'hästtokiga' och det är obegripligt hur de röstat. Och en ironisering att de INTE kommer publicera RGBs tacktal ord för ord idag och 'ni förstår säkert varför'. Och såklart en webfråga om RGB förtjänar att vinna Jerringpriset. En majoritet har svarat nej.. De vet nog inte ens vem det är..



Ironisering i Aftonbladet:



"Den här gången och vi kan konstatera att svenska folket är fullständigt... hästtokiga. 50 procent av den röstande publiken lyfte fram Rolf-Göran Bengtsson till Jerringpriset och jag misstänker att Ridsportförbundet har jobbat hårt för det här. Jag har svårt att få ihop logiken. Förra åren vann Therese Alshammar för sin EM-medalj, samma år vann Marcus Hellner två OS-guld i Vancouver. I år når Alshammar, som tagit ett VM-guld och ett VM-silver, en tredjeplats och får stryk av Hellner som ”bara” vann ett VM-guld – i sprint.



Förklara för mig hur i helvete ni röstar!"



Käre reporterjävel - RGB är rankad som världsetta - första gången en svensk hoppryttare är det, han vann EM 2011, han tog OS-silver 2008, Sveriges första individuella i hoppning sen 30-talet, han har varit EM-placerad upprepade gånger osv.

Och han har varit med i matchen och presterat resultat i decennier nu.
 
*
 

Jag har snart på riktigt tappat hoppet om mänskligheten. Tydligen är det fullt legitimt att idag häckla en elitidrottsman på alla tänkbara sätt och några till. Skäms - ni är för fan vuxna människor.



HUR skulle det låtit om Hellner vann och hela ridsportSverige häcklade honom? Tidningen Ridsport skrev satiriska, syrliga krönikor och öppet hånade honom och de som röstat fram honom? Herregud, det skulle krävas offentlig avbön.



Och 'rötskupp'? Tillåt mig småle. Tydligen är SvRF så ofantligt mäktigt att de lyckats få till århundrades RÖSTKUPP genom facebook och liknande. Dessutom så Hästmagazinet som kan vara VÄLDIGT kritiskt mot SvRF men haft en kampanj om att rösta på RGB - de är tydligen nu lierade med SVRF. Och, att en i jämförelse med kvällsblaskorna LITEN tidning som Hästmagazinet lyckats orsaka en storkupp, vad kallas då kvällsblaskornas enorma Hellnerfixering t ex? Sure, de har inte sagt 'Rösta på Hellner!' - men till och med JAG som är helt ointresserad av skidåkning vet vem han är, vad han vunnit osv. Det har inte gått att undvika ens om man inte läst tidningen - löpsedlarna har skrikit ut det.



Men lilla stackars ridsportsSverige har gjort en världshistorisk röstkupp. Eller är ridsportSverige månne inte så liiiitet ;)



Men för all del, fortsätt häckla och fortsätt håna. ALDRIG har ridsporten fått så mycket uppmärksamhet som nu! Och jag kan ta gift på att hånandet ger ridsporten FLER anhängare som ren protestaktion mot det osmakliga mediadrev som pågår nu. Så¨- bring it on, det är förstklassig ridsportPR! För hur mycket det än gnälls och hånas kvarstår faktum. Sverige har världens högst rankade hoppryttare, han vann Jerringpriset - och snart vet ALLA vad han heter! ha!

!

LilleJul.



JULKÄNSLA...........
...........Är en produkt av infriade förväntningar. I övrigt existerar inget liknande.

Känner du ingen Julstämning? Då har du ingen att dela Illusionen med som oftast behöver gemenskap som katalysator.

Vad kan du välja att känna istället?


God Lillejul i gemenskap!

Änglar och aspekter

Det sägs att inget existerar. Ibland undrar jag om det till och med vore möjligt att vi utrotar oss själva genom att detta "Inte tänkande"

Änglar är ett påhitt, Drakar är för barn och riddare finns knappt i sagornas värld.

Vättar är dravel tomtar finns på loftet och älvorna fanns bara förr.

Intressant är ändå att olika böcker som de facto kommit att färga hela vår existens, vare sig vi vill det eller ej...

Innehåller texter, beskrivningar, historier..

Om just alla dessa väsen

Som finns mellan himmel och Jord.

Precis som vi. Du och jag.

Det sägs att det är bra att ha något att tro på, för att på så vis kunna sända ut vår tanke och våra böner. Utan mottagare riskerar vi att inte rikta tankar alls.

Må så vara.


Men tänk om det faktiskt vore så att det fanns en mottagningscentral för just våra tankar?
Tänk om det fanns ett helt team för just dig, för varje enskild person, som genom livets väv står i kontakt med just dig, samarbetar med just dig... tar emot tankarna från just dig..

Jag får ofta frågan i mitt arbete som Medium och som vägledande Coach, "Finns änglar" ?

Vad spelar det för roll om jag tror det finns änglar? Är tron på vår egen tro så miserabel och sliten att den inte ens innehåller en ynka gnutt av sanning för oss att vara i?

Tror människan ens på sig själv längre?

Som den projektion vi är av den egna ihopsnickrade plan vi gjort, så jo. Vi finns. Men spelar det verkligen någon roll?

Är det verkligen där vi ska lägga vår analys?

Om vi inte finns, skulle jag skrivit denna texten då?

Om änglar inte fanns, skulle vi över huvud taget benämna dom då? Skulle de alls finnas att kunna föreställa sig?



Jag äger ingen universell sanning. Jag gör som ni. gissar och går på känsla. Mina upplevelser kanske skiljer sig från vissa av er, kanske är de sammankopplade, kanske utropar ni, "JA" "Precis så är det"

Spelar det någon roll? Måste ni och vi ha samtycke från någon annan för att tro på det vi upplevt?

??

What If ni upplever änglar.

Existerar det inte en upplevelse med änglar då?

Behöver det vara mer märkvärdigt än så?

"Man behöver leva i verkligheten"

Är det inte just det man GÖR om man uttalar sina upplevelser?

Varför är vi så rädda för att sättas i fack?

Detta Diagnossamhälle har vi själva skapat. Det blev fult att sätta människorna i olika fack på grund av ras, så vi letade efter gemensamma nämnare på andra sätt som måste godkännas av gemene man och så kan vi sätta människor i fack på laglig väg!

??

Vi HAR olika ursprung. Check.
Vi ÄR komna från olika delar av Universum. Check.
Vi är uppbyggda av olika aspekter och delar i själen. Check.

Och ja, vi har olika förmågor som gör att vi passar in i olika delar i samhället, måhända vi behöver denna tillhörighet i form av en av samhället stämplad diagnos, såklart, men vet ni var all denna uppdelning egentligen kommer ifrån?

Rädsla. För att inte kunna hantera.


Om Acceptans var ledordet i all samvaro, all uppfostran och allt varande skulle varje lysande individ känna trygghet och samhörighet med de sina och få lov att utveckla sin extraordinära förmåga/förmågor på ett naturligt vis och inte under en lydande diagnos där förmågorna ska hållas i schack!

Nej, jag är inte på något vis Emot Diagnoser. Jag är undrande över motståndet mot Människan som innehar de specifika diagnoserna.

Att individen i sig belyses är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt vore det om Acceptansen av individen innefattade hyllandet av de förmågor som just denna individ kommit till jorden med, för att göra specifikt det, han/hon/den är här för att göra, belysa, utföra.

Det finns ingen slump i dessa förmågor.

Dagens diagnosticerade Individer är inget annat än extraordinära personligheter som lite mer än andra har utvecklade sinnen som vi egentligen, i samhället har behov av i den nya tid vi nu går till mötes och faktiskt redan är i.

Vad gör vi då med dessa unika förmågor och talanger?

Vi söver, vi dövar och till och med dödar dom.

Rakt av.

Diagnosen i all ära.

Men sen då?

Vem tittar på dessa unika extraordinära förmågor som är ett gyllene tillfälle för oss att belysa den tid vi är i? Och hur ska dom kunna lysa som de stjärnor de är när vi dövar dom söver dom och dödar dom?

Utesluter, stänger ute och fönekar dom!

Nej det handlar inte längre om vilken ras eller vilka hudfärger vi har, inte om vilken ögonfärg heller. Att det finns olika raser på jorden kan vem som helst se med blotta ögat. Det är inte i det "Det fula" ligger.

Det fula ligger i värdesättningen.

Att Människor med extra förmågor klassas ner, måste kontrolleras, måste hållas i shack, detta är det fula.

Och det intressanta.

De flesta människor med någon form av diagnos som jag mött eller möter visar mig inte bara sitt intresse för änglar och andra aspekter utan även en klarsyn som går utöver det andra människor visat mig.

Naturligtvis dövas dessa kanaler med mediciner och miljöfaktoriska nedtryckningar.

Vi är alla kanaler för Universums allt.

Vi är alla mottagare och sändare för Universums allt.

Vissa av oss kommer till jorden med fler aspekter än andra, med en klarare hörsel, lite mer uppspeedad frekvens för att det helt enkelt ÄR dax att speeda upp vår frekvens, lyfta vår energi och släppa gammalt skit.

Det är inte Individerna som kommer med de extraordinra förmågorna som är sjuka eller konstiga.



Det är Människan som försöker tysta dom som är galna!

Det är inte Individerna som diagnosticeras som är störande för samhället, det är Samhället som är sjukt som vill bedöva dessa kanaler!


Jag träffar massor av diagnosticerade människor som skäms. Dom är hämmade, trivs inte i sin kropp, sina rörelser, sitt liv. De jämförs konstant med hur samhällsnormen är aspekterad och uppbyggd för hur det borde vara.

Hallå?

Vi är alla olika.

Och det är ok!

Nej det är inte bara ok, det är NÖDVÄNDIGT för vår överlevnad eftersom vi alla har unika kvaliteter och i det maskineri som vi alla är del av, ska alla dessa unika kvaliteter gå samman och
 s a m a r b e t a..

Och vet ni vad som kommer att ske??

Ju mer vi separerar oss. Ju mer vi delar upp oss i olika grupper och sätter Individer i olika fack för att vi tror att vi ska förstå dom genom denna handling, desto mer kommer vi att se nya Individer att födas med ännu mer extrema förmågor. Ännu mer uppspeedade energier som ännu mer kommer att skilja sig från den jordsliga frekvensen..

Acceptans. Heter lösningen.

Vi är alla en del av Universum. Ja, det kanske är en uttjatad fras.
Men är det inte det vi valt att tro på och utgå ifrån?

Är det inte lagom läge då att börja leva därefter?
Att se varje unik individs förmåga och att ha tillit till, att acceptera att alla dessa unika individer är här på jorden med sin egen unika lösning på hur maskineriet (Vårt gemensamma liv) ska kunna fortskrida?


Så vad vi än väljer att tro på. Ligger graden av tron på vår egen existens på hur mycket eller litet vi väljer att släppa in.

Våra böcker som våra olika religioner bygger på visar på spännande insikter. Änglar, Demoner, Enhörningar, Mästare, Mfl.

Om inte dessa fanns, om ingen hade upplevt dom. Varför skrev någon från början om dom?

Är det dags att vi accepterar vår historia så att vi kan acceptera nuet?

Är det dags att vi accepterar våra olika förmågor för exakt vad de är? Just universella förmågor, som vi aspektuellt är laddade med för att vara det kugghjul i livets maskineri som jag är satt här att vara för att maskineriet behöver exakt min insats på exakt denna platsen?

Och ju mer jag förnekar mitt ursprung desto mindre bidrager jag till maskineriets inverkan på flödet.

Ju mer jag mörkar mina egna förmågor, förnekar min kanal som är den del av mig som rymmer alltet, som innehar alla aspekter jag behöver nå för att vara den diamant jag slipades till att vara, är det dags eller?

Är det dags att Bejaka varandras roll och existens i vetskap om värdet och kraften i varandet genom att bejaka oss själva först och främst, för att genom denna upplysande värdering lysa upp för alla andra i min omgivning?

Accepterar Du ditt varande?

Accepterar du dina medmänniskors kvaliteter och extraordinära förmågor eller skyr du dom? Försöker fly dom och stänger dom ute?

Eller släpper du in dom, lär känna dom och tar del av dom?

Är det dags att lära känna varandras kvaliteter? För en accepterad samverkan?

Är det dags att ta in att allt finns. Om vi tror på något så påverkar det oss alltså finns det för oss.

Känner du någon med barn, som har specifika diagnoser eller som är lite speciella?

Hur agerar du?

Stänger du dörren för dom eller bjuder du in dom för att på så vis lära känna dig själv lite mer?

Människor med extraordinära förmågor bjuder oss till denna fantastiska upplevelse. Att lära känna oss själva kan innebära att vi närmar oss våra flöden, mitt i vår mitt, där alltet finns. Där allt vi är tar plats.

Bjuder det motstånd att umgås med dessa individer? Bra. Då vet du att du här har en gyllene chans, att ta del av den del av maskineriet som du själv är en del av, för att lära dig att samverka med dessa.

Det är du som är bromsklossen annars.

Änglar talar till oss. Måhända att de inte är bevingade med ett gyllene sken runt oss.

Måhända att de kommer genom kanalen hos ett handikappat barn och sprider värme och kunskap.

Måhända att Änglarnas visdom väntar på en kanal precis nära dig? Ja, så fungerar det. Om vi inte hör och känner information genom våra egna kanaler kommer det genom någon annan, så oftast genom en individ med extraordinära kvaliteter.

Öppna dina sinnen. Släpp in livet. Din egen historia finns där. Om du väljer att lyssna.



Eller köper du hellre en ny Volvo?