Man trampar bara på det man inte vill behålla. Det man medvetet eller omedvetet anser sig ej vilja ha i sitt liv längre. Detta har man råd att trampa sönder, förgöra, döda.

Låter det drastiskt?

Ja, det kan vara nog så känsligt i en kärlek. Som är envägsriktad.

Då kan det kännas stort och svårt.

Om man inser när det är dags att släppa taget och gå vidare, kan man rädda mycket av sin egen energi. Det finns inte mycket som dränerar en så som att ge kärlek och omsorg och aldrig få tillbaka. Även om man inte ska förvänta sig, så finns det där, förhoppningen om samspel, givande, fående.

Sitt eget värde är det viktigaste att se,känna, förstå. När jag förstår mitt värde kan andra se det, värdesätta mig.

Jag är värd så mycket mer. En känsla tar form. Kärleksflödet vet sin väg. Jag behöver ej vara aktiv, det sker som den vackraste process jag kan uppleva, helt flödande utan måsten.

Som en ros vars kronblad vecklar ut sig efter hand, upptäcker jag livets skönhet och mitt värde och jag ser, hur mycket jag stått ut med för att jag trodde det var kärlek.

Det var en vissen blommas dans i en trött virvlande vind. Det var ej liv.

Att blomma gör ont, en födelse när knoppen brister och blomman skymtar ljuset, så vackert, så milt, så skirt.

Jag är där. Blomman är jag, kronbladen är öppna som en varm famn. Redo att möta dig

                                              ♥