41 år på en vecka.
I ett dödsögonblick passerar hela livet revy. Det har man ju hört.
Även i ett ögonblick eller en stund av ett liv kan samma företeelse inträffa.
Revyn alltså, Inte själva döden.
När man ska utsätta sig själv för något ytterst påfrestande triggar man det undermedvetna att revoltera en bit och släppa ut lagrade minnen och upplevelser. Detta är på samma gång både bra och mindre kul. Men det sker.
Jag har haft den mest underbara graviditet någonsin. Mobil med stil kan man säga. Utan extra vikt, endast bebisens/vätskans/moderkakans vikt har lagt som en topping mitt på magen därfram. Inget annat.
Inga Mammakläder har behövts. Jag har orkat vara ganska aktiv, mått bra, sovit gott och bara haft lugn och ro.
Dock har jag nu en OP framför mig, och bara vetskapen om detta har ju triggat mig förr att totalt övertygande tvingat läkarna att bokstavligen Ta ut det där barnet NU.
Denna gång är verkligen annorlunda.
Då inte en själ har kunnat stressa mig in i liv eller situationer som jag ej mått bra av, har jag kunnat vara mig själv och det har varit underbart.
En vecka, lite drygt, är kvar nu.
En vecka med Revy.
För nu kommer bilderna. Minnena, situationerna, skiten.
41 år på en dryga vecka.
Jag mår förträffligt i det, men vet också att det kan brista vilken sekund som helst, för det har varit mycket att hålla samman och koordinera rent känslomässigt. Ensamt. Mycket ensamt har det varit, på ett väldigt bra vis men också på ett sätt där jag verkligen upptäckte vem som brydde sig och ej. Ett uppvaknande även det.
Jag har bara en önskan i detta, det är frid.
Att få åka till sjukhuset nästa vecka med väskan i ena handen och Frid i andra handen.
Den som skulle kunnat vara med visade sig, som vanligt vara den som svek mest.
Nej jag vet att enligt ”The work” kan ingen mer än jag själv svika mig i mina förväntningar, men jo, jag äger rätten att känna och uttrycka det så. I alla fall tills jag funnit en känsla som ger mig en annan sanning, en annan historia att berätta.
Jag hör redan nu att det heter att jag uteslutit pappan men eftersom pappan själv skriftligen i domstol påpekar att barnet förmodligen ej är hans, så ser jag ej det som ett uteslutande från min sida. Jag ser det som Frid. För mig.
Och jag önskar Frid.
Jag vet att denna sk. Uteslutning blir ytterligare ett kapitel i hämnden mot mig för att jag ej orkar eller står ut med elakheter, det är ok. Det också.
Jag står även ut med fortsatt och utdragen stämning, hot och hat mot mig. För säg den höggravida kvinna som satt sig i en bil för att leverera barn till Sverige med några veckor kvar att föda? Eller direkt efter förlossning nysnittad med spädbarn och 3 – åring köra till Sverige? Visa mig den kvinna som skulle göra det.
Ja jag anser mig ha rätt att stanna i Frid.
Jag gav chans att mötas här, på plats, för att dom skulle kunna verkställas, men det MÅSTE bråkas, kontrolleras, krävas, Hävas, Dirigeras.
Och jag har ej intresse i det.
Jag har en vecka kvar.
FRID.
RESPEKT.
TRYGGHET.
TYSTNAD.
Revy.
41 års revy när jag nu förbereder mig än en gång för att Dö.
Ja så är det.
Inte för att jag tror det. Det menar jag ej. Men allt kan hända. Och jag är helt i händerna på min yttersta plan, vem vet vad jag bokade för möten nästa vecka? Kanske Sankte per just nu i denna stund har beställt hem Gevalia?
En Operation, ett kejsarsnitt är väl inget? Sägs det.
Nej säkert så. Det är bara ett av de största operativa ingrepp man kan göra. Men det är ju klart. Om man jämför med att få ett nytt hjärta så blir det ju relativt ömkligt. Men nu handlar det ej om ett nytt hjärta. Det handlar om en liten (Nja, ganska stor) pojke ska födas. I FRID.
Jag ska utelämnas till vårdens nyckfulla eventuellt stabila status just i den stund om det sker.
Och jag önskar Frid.
Jag är VÄRD frid.
Bebis är värd att födas till frid.
Riskfyllt är det alltid men varför ställa det på sin spets och lägga till ännu mer stress?
Varför mailas jag och jagas dag som natt med hat och hot om vilken dålig person jag är, när naturen, denna sista vecka säger till mig att sova, gosa ner mig med en god bok och bara njuta av tystnaden och stillheten.
Varför ska det krävas och jävlas, lockas och pockas, smekas med ena handen och krossas med andra, precis som alltid, denna sista vecka som jag har kvar, när allt annat också passerar, från mitt eget bebis-stadie till dagens datum, som i och för sig är fantastiskt men skuggas av mina erfarenheter, mina skräckupplevelser vad det gäller förlossningar och minnen. Alla dessa minnen som jag tillåtit flöda fram.
Vad med ordet Hänsyn? Betyder det något?
Och nej min offerkofta är vare sig randig eller blå, om den ens finns, jag undrar, funderar, tänker.
Och inser att en förändringens vind aldrig blåste.
En förändringens vind aldrig kom.
Det viktigaste är bara att hävda, hota, hata, locka, låtsas, för att sedan trampa. Om igen.
Men denna vecka är min.
Och den är LEGALT lat. Med Mänskliga rättigheter i ryggen tar jag stöd av FRID.
Jag gav alla chanser och möjligheter till förändring, det förbisågs.
Jag gav alla möjligheter till möte.
Jag gav all information om bebis.
Men lagen om vem som kan vinna och få flest rätt vann.
Hoppas det känns kärleksfullt.
Tack till alla som faktiskt brydde sig. Erbjöd sig till och med, att vara vid min sida, kvinnor, män, vänner, okända, vackra varelser, Änglar, jag blev stum av vördnad för all den kärlek som faktiskt finns.
Jag har och kommer att ha sällskap av Frid.
Detta är min sista förlossning. Och den blir vacker.
Lugn, fridfull och jag är i de bästa händer.
Och dagarna som nu räknas ned är fyllda med Revy, men jag väljer att låta Revyn ge mig skratt.
Jag väljer Eva Rydberg. Tage Danielsson. Magnus o Brasse.
Framför alternativet.
Jag håller näsan högt, långt över ytan så det är gott om luft.
Och när allt är över och ropen skallar, svikare, Hur kunde du, det var ett stort misstag att utesluta, du uteslöt, bla bla bla… så ler jag och vet
Att den enda som uteslöt sig själv var den som valde och fick resultatet av det som skedde.
Jag väljer Frid in i detta.
Någon annan valde Krav hot och domstol.
Det behöver jag ej vara del av denna och nästkommande veckor.
LEGALT som det heter har jag läst. Kan jag SKITA i vilket på grund av att jag FAKTISKT har en legal anledning.
SÅ.
41 Års revy
I en vecka
Resultatet lär vi ju märka.
Dör jag så dör jag.
Kommer det fler blogginlägg så dog jag inte.
En Lillebror ska komma till världen.
Vi ses! Förr eller senare.
