Tänk vad man kan företa sig när man bestämmer sig.
Grattis Simon till Körkortet!
*
fredag 5 februari 2010
torsdag 4 februari 2010
Sova gott
Att få sova gott är en förutsättning för en bra kommande dag.
Att vakna av sig själv, utvilad innan klockan ringer ja då vet jag, nu är jag ikapp i alla fall med sömnen.
När även Edith somnat som hon skulle, int gett ett ljud ifrån sig och inte vaknade förrän nu när jag hade en nysattack, ja då vet jag, nu råder det i alla fall lite balans på torpet.
En bra förutsättning för en bra dag.
Jag vaknade med en tanke.
Om jag började lyssna på sådant jag inte brukar höra kanske jag skulle höra sådant jag inte brukar lyssna på?
Kanske det är dax att bredda mitt spektrum av information jag tar in?
Helgen är så gott som här, livet knallar på och ikväll är det Fredagsmys :-)
*
Att vakna av sig själv, utvilad innan klockan ringer ja då vet jag, nu är jag ikapp i alla fall med sömnen.
När även Edith somnat som hon skulle, int gett ett ljud ifrån sig och inte vaknade förrän nu när jag hade en nysattack, ja då vet jag, nu råder det i alla fall lite balans på torpet.
En bra förutsättning för en bra dag.
Jag vaknade med en tanke.
Om jag började lyssna på sådant jag inte brukar höra kanske jag skulle höra sådant jag inte brukar lyssna på?
Kanske det är dax att bredda mitt spektrum av information jag tar in?
Helgen är så gott som här, livet knallar på och ikväll är det Fredagsmys :-)
*
Då och nu
Moder Jord Klädd till brud, Fader Himmel med solen som troget vandrar på Himlavalvet, Liv, liv och åter liv, det spirar under täcker av snö, det knakar i buskarna och bären väntar på sin tur, knoppar brister snart. Södra Sverige är gynnsamt för grödor, snart har vi åter vindruvor att njuta. Soluppgången i morse visade åter vad livet går ut på, samarbete, gemenskap, synkronisation och styrka. Trygghet. Värme. Samt. Att växa.
Jag körde till Sussie. Efyer frukost ville jag packa in Mitzy i bilen men hon vågade vägra hundbur så hon fick bli hemma. Its a tough rough life *s*
Pojkarna behövde omsorg (Nu blev det inte så) men tanken var god.
Ni som kört eller åkt vägen som bilden visar vet vilket fantastiskt landskap det är, man blir betagen och i alla fall jag får känslor i rullning här. Ingen aning om varför men plötsligt så bara stannade jag bilen. Stod still och lät det komma över mig. Skölja över mig och det brast. Jag har hållt det inom mig alldeles för länge.
Saknaden är enorm. Fundamental. Jag tittade rakt fram och vad såg jag? Ingenting. Inte ett skit. En tom grå väg med tomma ytor på sidorna.
Det var ungefär då jag tittade i sidobackspegeln. Och det gjorde ju inte saken bättre, även om det var en andäktig minut.
Allt jag lämnat bakom mig. Det känns bra för jag vet att det är den enda vägen. Det känns intakt men jag inser också att det är det finaste vackraste varmaste. Det gör ont. Jag känner att jag har ett hål i min själ. Ett hål som började med en irriterad fläck. Som kliade och som jag kliade på. När man kliar så det gör ont känns skönt en stund men när blodet rinner är det inte så kul längre och när man kliat tillräckligt mkt är hålet för stort för att läka av sig själv.
Hålet i min själ är ett faktum och det gör så ont att jag inte kan beskriva hur. Men det känns som om liv rinner ur mig. För varje sekund.
Jo jag vet allt om hur man skapar det man vill ha. Jag vet allt det.
Men jag har ett hål i min själ och det gör ont.
När jag tittade framåt på vägen igen såg jag bilden lite annorlunda.
jag såg träden som trygga starka stora hjälpare, himlen som faktiskt syntes och som också ger liv, fälten som ger näring och vägen som ju leder, mig, precis dit jag vill.
Jag kan blinka höger eller vänster, backa bakåt mot det som varit eller helt enkelt bestämma mig för att köra sträckan framåt för vem vet vad som finns bakom nästa back-krön?
Och sanningen är ju att efter nästa back-krön finns ju den bilden på den raka vägen jag har framför mig nu, i bilden där solen värmer mina minnen.
Så jag låter tårar städa och läka, Jag låter hålet existera jag accepterar att det är den del av mig som ska läkas nu och i den läkningen finns bara sol och värme och bra beslut.
Vad som än händer, bevaras alltid mina minnen i ett gyllene sken. Vilket innebär att allt är ok. Jag kan inte göra fel. Alla val är ok.
//
onsdag 3 februari 2010
Dag
Edith levererad. Glashalt och fortfarande bara en körbana.
Edith var nybadad vid leverans, trots den tidiga timmen blev ett bad aktuellt. Hon hade ätit morgonmackan med hela kroppen.
Själv har jag sjunkit ner i både soffa och tankar. Lycka är att hitta en riktigt god Ost i kjylen, så varma mackor förgyller min morgonstund tillsammans med en stor portion vaniljyoughurt.
Jag lotsade ut hästarna i Colessas hage där en halväten höbal står o blåser bort, utegångsfåren kan lika bra stå där över dagen och gnaga i sig lite dyrt hö. Vägen till hagarna var dock inte plogade så jag, märk väl jag, fick gå före hästarna som fullkomligt vägrade där det var mer än 60 cm högt med snö. Vad gör man inte?
Iskall och dyngsur kom jag in, bytte om till torra varma kläder och här sitter jag nu till frukost-Tv och känner mig ganska tillfreds.
Dagen ska börja med mockning sen ska jag köra en mindre långtur innan flickorna ska hämtas upp och en myskväll planeras.
Ha en bra dag ;:-)
Edith var nybadad vid leverans, trots den tidiga timmen blev ett bad aktuellt. Hon hade ätit morgonmackan med hela kroppen.
Själv har jag sjunkit ner i både soffa och tankar. Lycka är att hitta en riktigt god Ost i kjylen, så varma mackor förgyller min morgonstund tillsammans med en stor portion vaniljyoughurt.
Jag lotsade ut hästarna i Colessas hage där en halväten höbal står o blåser bort, utegångsfåren kan lika bra stå där över dagen och gnaga i sig lite dyrt hö. Vägen till hagarna var dock inte plogade så jag, märk väl jag, fick gå före hästarna som fullkomligt vägrade där det var mer än 60 cm högt med snö. Vad gör man inte?
Iskall och dyngsur kom jag in, bytte om till torra varma kläder och här sitter jag nu till frukost-Tv och känner mig ganska tillfreds.
Dagen ska börja med mockning sen ska jag köra en mindre långtur innan flickorna ska hämtas upp och en myskväll planeras.
Ha en bra dag ;:-)
Wake up
Man kan vakna på olika sätt.
Jag blev skallad. Med en svidande smärta slog jag upp mina blå. Samtidigt som klockan ringde hunden började pipa o studsa katterna skrika och Ediht vrålskrika då det även gjorde ont på henne.
Efter välling till henne o varmt vatten till mig konstaterar jag ont i lungorna, bihållorna smärtsamt fyllda, halsen som ett rivjärn och huvudet på sprängningsgränsen.
Det hindrar inte katterna att fortsätta slåss hunden vråla på hästarna så hela byn vaknar och fjärrkontrollen undangömd o volymen på Tv:n på högsta.
Välkommen till Torsdagen den 4 Februari. Här är ditt liv!
Pust.
Ja här är mitt liv.
Jag funderade på det en stund i går kväll efter ännu en misslyckad kommunikation där jag som vanligt blivit missförstådd. KAN man bli konstant missförstådd? Tydligen.
Jag är mkt, mkt nöjd med mitt inre arbete som det senaste halvåret gett mig en skön, gedigen plattform att stå på.
I stället för att brusa upp klipper jag av kontakt.
Det funkar fantastiskt bra. För mig.
Det betyder också att en del kontakter gått förlorade.
Men jag är trygg och trivs med det.
Jag blir inte arg. Jag blir inte ens irriterad. Jag kan däremot bli stressad och ledsen, två tillstånd som är lätt att framkalla och som jag inte har bukt på än. Men, något ska man ha att jobba med va?
Jag vill väl.
jag vill ha sanning.
Jag vill leva i kärlek och det gör jag också.
Att vakna med ett sms att mitt leende och min uppenbarelse är ljuset för människor kan tyckas vara smörigt men nog värmer det.
Det finns de som ser en sida av mig som jag själv känner av, att jag i den största vänlighet ger det jag kan av mig från mig.
VILL man ha en annan bild av mig så är det ju ganska lätt så att det har man då.
Jag kan bara vara jag och jag har inga egentliga aspekter på vad folk tycker om mig, jag är säker på vem jag är och vad jag ger och det är sanning kärlek och värme.
Ser man inte det vill man se något annat, då har man valt och förhandsprogrammerat att se o märka, känna av något annat. Helt ok men låt mig slippa höra skiten.
Morgonen var en rejäl Wake up, vaken är jag och en massa står på Schemat. Först ut är Edith och dagis samt nyfikenheten på hur mkt snö som ramlat ner från himlen i natt.
Ikväll kommer Möller o hälsar på, äntligen lite skitsnack att se fram emot *s*
Hoppas ni får en underbar dag alla!
Jag dedikerar inte något öppet till någon annan men jag önskar en speciell person en fin dag och tackar för natt-sms:et. Det ger mig lite framtidshopp
:-)
Jag blev skallad. Med en svidande smärta slog jag upp mina blå. Samtidigt som klockan ringde hunden började pipa o studsa katterna skrika och Ediht vrålskrika då det även gjorde ont på henne.
Efter välling till henne o varmt vatten till mig konstaterar jag ont i lungorna, bihållorna smärtsamt fyllda, halsen som ett rivjärn och huvudet på sprängningsgränsen.
Det hindrar inte katterna att fortsätta slåss hunden vråla på hästarna så hela byn vaknar och fjärrkontrollen undangömd o volymen på Tv:n på högsta.
Välkommen till Torsdagen den 4 Februari. Här är ditt liv!
Pust.
Ja här är mitt liv.
Jag funderade på det en stund i går kväll efter ännu en misslyckad kommunikation där jag som vanligt blivit missförstådd. KAN man bli konstant missförstådd? Tydligen.
Jag är mkt, mkt nöjd med mitt inre arbete som det senaste halvåret gett mig en skön, gedigen plattform att stå på.
I stället för att brusa upp klipper jag av kontakt.
Det funkar fantastiskt bra. För mig.
Det betyder också att en del kontakter gått förlorade.
Men jag är trygg och trivs med det.
Jag blir inte arg. Jag blir inte ens irriterad. Jag kan däremot bli stressad och ledsen, två tillstånd som är lätt att framkalla och som jag inte har bukt på än. Men, något ska man ha att jobba med va?
Jag vill väl.
jag vill ha sanning.
Jag vill leva i kärlek och det gör jag också.
Att vakna med ett sms att mitt leende och min uppenbarelse är ljuset för människor kan tyckas vara smörigt men nog värmer det.
Det finns de som ser en sida av mig som jag själv känner av, att jag i den största vänlighet ger det jag kan av mig från mig.
VILL man ha en annan bild av mig så är det ju ganska lätt så att det har man då.
Jag kan bara vara jag och jag har inga egentliga aspekter på vad folk tycker om mig, jag är säker på vem jag är och vad jag ger och det är sanning kärlek och värme.
Ser man inte det vill man se något annat, då har man valt och förhandsprogrammerat att se o märka, känna av något annat. Helt ok men låt mig slippa höra skiten.
Morgonen var en rejäl Wake up, vaken är jag och en massa står på Schemat. Först ut är Edith och dagis samt nyfikenheten på hur mkt snö som ramlat ner från himlen i natt.
Ikväll kommer Möller o hälsar på, äntligen lite skitsnack att se fram emot *s*
Hoppas ni får en underbar dag alla!
Jag dedikerar inte något öppet till någon annan men jag önskar en speciell person en fin dag och tackar för natt-sms:et. Det ger mig lite framtidshopp
:-)
Sorg och saknad.
Ibland gör sorgen och saknaden mer ont än smärtan.
Det är då man lika bra kan gå och lägga sig och sova en lång natts sömn.
/
Det är då man lika bra kan gå och lägga sig och sova en lång natts sömn.
/
Tvärtom
När man gör det man inte vill göra bara för att man tänker på det.
Jag brukade bli serverad fantastiskt god fisk, helt enkelt den bästa jag ätit och det saknar jag såklart.
Ibland var den lite för mkt pepprad med vitpeppar och det blev till slut nästan en grej av det och mkt skratt för även om hela familjen protesterade så nog var det för mkt vitpeppar ibland. Kanske knasigt och tramsigt men ett fint minne.
Idag var jag sugen på fisk så det var dagens projekt, ensam hemma, fint skalade cypriotiska potatis och god fisk i ugnen.
Tanken att inte peppra för mkt var såklart o hälsade på och jag log för mig själv, såklart att det skulle vara lagom. Lagom är bäst.
Eller hur.
Jag får knappt luft.
Hur gick det till?
Det verkar som om jag fullkomligt HÄLLT vitpeppar över fisken!!!
Fan så starkt det var.
Jahapp, så går det när man bestämmer sig för vad man INTE ska göra. Då är det ju precis så det blir!
Nåja, minnen i ensamhet och en massa jobb idag,
Vägarna är ok men jag är glad för 4Wheel Drive kan jag säga, en halv meter snö överallt här.
Ediths första heldag på dagis är snart över, jag saknar henne så det gör ont, har svårt att koncentrera mig men har samtidigt fått gjort en massa som jag aldrig skulle fått gjort annars.
Har du gjort någon glad idag?
Det har jag o det känns bra :-)
Jag brukade bli serverad fantastiskt god fisk, helt enkelt den bästa jag ätit och det saknar jag såklart.
Ibland var den lite för mkt pepprad med vitpeppar och det blev till slut nästan en grej av det och mkt skratt för även om hela familjen protesterade så nog var det för mkt vitpeppar ibland. Kanske knasigt och tramsigt men ett fint minne.
Idag var jag sugen på fisk så det var dagens projekt, ensam hemma, fint skalade cypriotiska potatis och god fisk i ugnen.
Tanken att inte peppra för mkt var såklart o hälsade på och jag log för mig själv, såklart att det skulle vara lagom. Lagom är bäst.
Eller hur.
Jag får knappt luft.
Hur gick det till?
Det verkar som om jag fullkomligt HÄLLT vitpeppar över fisken!!!
Fan så starkt det var.
Jahapp, så går det när man bestämmer sig för vad man INTE ska göra. Då är det ju precis så det blir!
Nåja, minnen i ensamhet och en massa jobb idag,
Vägarna är ok men jag är glad för 4Wheel Drive kan jag säga, en halv meter snö överallt här.
Ediths första heldag på dagis är snart över, jag saknar henne så det gör ont, har svårt att koncentrera mig men har samtidigt fått gjort en massa som jag aldrig skulle fått gjort annars.
Har du gjort någon glad idag?
Det har jag o det känns bra :-)
tisdag 2 februari 2010
Kära vänner.
Vad är det som är så svårt?
Egentligen.
Vi har alltid val.
Hur svårt livet än ter sig har vi val.
Hur få val vi än har så har vi fortfarande val.
Hur illa vi än tycker att de få valen vi har kvar att välja mellan så finns dom.
Kvar där för oss att välja mellan.
Det i sig är en rikedom!
Om vi väljer att se det som en rikedom som ett överflöd så har vi plötsligt skapat utrymme för ännu mer överflöd.
Om vi väljer att se det som + istället för minus så sker det med automatik något positivt.
Kanske inte i den takten vi tror oss vilja ha såhär på ytan sett, dock sker det och det är inget vi kan stoppa. Om vi inte medvetet säger "Nej jag vill inte ha några val"
Inser vi att vi alltid ligger på + hur många - som än tenderar att omge oss, så är första steget taget.
Idag väljer jag en sak som inte är självklar för mig.
Mina djur.
De är hos mig.
De söker sig till mig,
De vill vara hos mig.
Utan att ifrågasätta varför eller lägga in några minusaspetker konstaterar jag faktum, drar ett djupt andetag i ett leende och frigör i det ännu mer utrymme för + med mina djur.
I övrigt är det Onsdag idag.
Det har snöat hela natten.
Hemförden från Nävlinga igår var inte så himla kul, men i 50 km/h och ett sunt förnuft så rattade jag hem mig och flickorna till värmen och kvällsmaten. Sen somnade både jag och Moa i soffan och när jag kände att jag ville bre ut mig lite så skcikade jag in Moa till sin säng o sen sov jag vidare själv en stund innan jag ramlade in i min säng jag med.
Klockan halv fem vaknade jag av en tråkig dröm som jag verkligen kunde varit utan, konstaterade dygnets tidiga timme och låg kvar o drog mig i en timme.
Nu sitter jag här o konstaterar att jag har två val.
Glad eller ledsen.
Glad.
Rik eller fattig.
Rik.
Kallt eller varmt.
Varmt.
Hungrig eller mätt.
Mätt.
Ensamhet eller gemenskap.
Och där sket det sig.
God Onsdag alla!
Kram!
Egentligen.
Vi har alltid val.
Hur svårt livet än ter sig har vi val.
Hur få val vi än har så har vi fortfarande val.
Hur illa vi än tycker att de få valen vi har kvar att välja mellan så finns dom.
Kvar där för oss att välja mellan.
Det i sig är en rikedom!
Om vi väljer att se det som en rikedom som ett överflöd så har vi plötsligt skapat utrymme för ännu mer överflöd.
Om vi väljer att se det som + istället för minus så sker det med automatik något positivt.
Kanske inte i den takten vi tror oss vilja ha såhär på ytan sett, dock sker det och det är inget vi kan stoppa. Om vi inte medvetet säger "Nej jag vill inte ha några val"
Inser vi att vi alltid ligger på + hur många - som än tenderar att omge oss, så är första steget taget.
Idag väljer jag en sak som inte är självklar för mig.
Mina djur.
De är hos mig.
De söker sig till mig,
De vill vara hos mig.
Utan att ifrågasätta varför eller lägga in några minusaspetker konstaterar jag faktum, drar ett djupt andetag i ett leende och frigör i det ännu mer utrymme för + med mina djur.
I övrigt är det Onsdag idag.
Det har snöat hela natten.
Hemförden från Nävlinga igår var inte så himla kul, men i 50 km/h och ett sunt förnuft så rattade jag hem mig och flickorna till värmen och kvällsmaten. Sen somnade både jag och Moa i soffan och när jag kände att jag ville bre ut mig lite så skcikade jag in Moa till sin säng o sen sov jag vidare själv en stund innan jag ramlade in i min säng jag med.
Klockan halv fem vaknade jag av en tråkig dröm som jag verkligen kunde varit utan, konstaterade dygnets tidiga timme och låg kvar o drog mig i en timme.
Nu sitter jag här o konstaterar att jag har två val.
Glad eller ledsen.
Glad.
Rik eller fattig.
Rik.
Kallt eller varmt.
Varmt.
Hungrig eller mätt.
Mätt.
Ensamhet eller gemenskap.
Och där sket det sig.
God Onsdag alla!
Kram!
måndag 1 februari 2010
Möten
Möten ej skapade av människohand.
Jag hörde uttrycket för längesedan, kanske drömde jag den frasen, oavsett så finns den kvar och just sådana möten behöver man inte beskriva på annat sätt.
I förrgår natt upplevde jag och Trixi just ett sådant möte.
Vi var på väg till Bielefeldt skojandes om att tåget säkert var sent. Det är det alltid. Minst en timme. Vilket resulterar i ett Macdonaldsmöte och en massa äcklig onyttig nattamat. Men det har liksom blivit en rutin. Skulle vi nu köra en timme senare så hade tåget såklart varit i tid. Den Nordiska Jantelagen räcker ända ner till Tyskland, var så säker.
Naturligtvis var tåget sent och naturligtvis blev det en äpplepaj på Mcdonalds men när vi fick reda på att det bara var 15 minuter sen trodde vi knappt på det och det gjorde vi rätt i.
Väl uppe på perrongen fick vi reda på att tåget var 90 minuter sent pga. att någon hade hoppat framför tåget stationen innan. Blä. Alla i det iskalla väntrummet rös till och skänkte sina nära o kära en extra tanke, vem vill mista någon på detta otäcka vis.
En blick föll lite extra på en man i Helly hansenjacka, jag kunde se några höstrån som fastnat i luddet och jag log för mig själv när jag noterade hans rena jeans och snygga skor, ingen hästmänniska slipper någonsin ifrån allt och det kvittar om man kammar sig o gör sig fin, det förföljer en alltid och ligger på ens lott, hästeriet finns i blodet eller ja, i alla fall här i detta fallet, som hö på jackan.
Jag märkte att Trixie hade sett samma sak o vi fnissade lite mitt i tragedin och just då såg han upp, mötte våra ögon, log o sa, lika bra att sitta lugnt kvar, min fru ringde precis o sa att detta tar tid.
Ok sa vi och knallade ner till värmen och McDonalds igen för att fortsätta fylla på med sådant jag veta tt jag alltid ångrar mig ha ätit sen.
Mannen kom också ner, log och nickade åt sin egen bricka full med mat, vi åt allihop under tystnad, förmodligen funderandes över nära o kära som vi alla ville hem till.
En kille kom in från stationen o sa att det bara var 15 minuter kvar tills tåget skulle komma så vi samlade ihop våra saker, jag mina väskor och tog hissen upp på perrong 2 igen, ut i den iskalla vinternatten, klockan hade hunnit bli 02.00.
Där mötte vi mannen som log åt oss och sa hej, Trixie sa spontant, så du höade hästarna innan du körde hit?
Haha, han började gapskratta, vika sig av skratt och brast ut MEN VAD FAN! Syns det ändå!!!!!!!
Jag som gjort allt för att vara ren och fin när jag skulle möta min fru här på stationen! HAHA och så skrattade vi allihop, vi hästmänniskor vet ju precis känslan, exakt.
Så kom det sig att vi försiktigt pratade lite, Har du häst? jaha, och Trixie som är den borne snackaren babblade på och konverserade vidare om området som mannen kom ifrån, ett typiskt område för en särskild sort hästtävlingar och jag vilade mina öron en stund.
Plötsligt fick vi reda på att det var 90 minuter ytterligare tills tåget skulle komma, jag sa till Trixie att köra hem, jag kunde såklart vänta på tåget själv, hon skulle ända komma hem lagom till att morgonfodra sina hästar.
Mannen och Trixie utbytte telefonnummer och mitt namn hade såklart kommit till tals och vad jag jobbar med så Mannen i fråga ville såklart veta mer, det visade sig cokså att han organiserar Monty Roberts arbete lite i Tyskland.
Tåget kom lite efter 3, precis när Trixie hade gått. Kupén var varm och jag somnade ganska gott, sov två timmar men var ändå nöjd o glad att vara på rätt håll.
När jag loggade på FB igår hade jag ett meddelande från mannen på stationen, han hade hittat mig och skrivit en hälsning, jätekul!
Jag kollade in hans sida och satte sas. Kaffet i halsen!!!
Han och hans fru jobbar med Healing. Hästterapi med barn, Alternativ medicin. Kristaller Och en massa annat energiarbete för hälsans skull, fysiskt och psykiskt.
Möten ej skapade av människohand.
Såhär med perspektiv. Var detta ett sådant möte.
Vad det ska leda till vet bara samma som skapade mötet.
Kanske var det vi själva, någon gång för länge sedan.
Fint var det fint är det och egentligen inget märkvärdigt alls, detta händer varje dag runt om oss vi uppfattar bara inte livets små finesser som leder oss framåt mot nya val i livet.
Livet är fantastiskt och alla möten av värde!!
Ta hand om er därute :-)
Kram
Jag hörde uttrycket för längesedan, kanske drömde jag den frasen, oavsett så finns den kvar och just sådana möten behöver man inte beskriva på annat sätt.
I förrgår natt upplevde jag och Trixi just ett sådant möte.
Vi var på väg till Bielefeldt skojandes om att tåget säkert var sent. Det är det alltid. Minst en timme. Vilket resulterar i ett Macdonaldsmöte och en massa äcklig onyttig nattamat. Men det har liksom blivit en rutin. Skulle vi nu köra en timme senare så hade tåget såklart varit i tid. Den Nordiska Jantelagen räcker ända ner till Tyskland, var så säker.
Naturligtvis var tåget sent och naturligtvis blev det en äpplepaj på Mcdonalds men när vi fick reda på att det bara var 15 minuter sen trodde vi knappt på det och det gjorde vi rätt i.
Väl uppe på perrongen fick vi reda på att tåget var 90 minuter sent pga. att någon hade hoppat framför tåget stationen innan. Blä. Alla i det iskalla väntrummet rös till och skänkte sina nära o kära en extra tanke, vem vill mista någon på detta otäcka vis.
En blick föll lite extra på en man i Helly hansenjacka, jag kunde se några höstrån som fastnat i luddet och jag log för mig själv när jag noterade hans rena jeans och snygga skor, ingen hästmänniska slipper någonsin ifrån allt och det kvittar om man kammar sig o gör sig fin, det förföljer en alltid och ligger på ens lott, hästeriet finns i blodet eller ja, i alla fall här i detta fallet, som hö på jackan.
Jag märkte att Trixie hade sett samma sak o vi fnissade lite mitt i tragedin och just då såg han upp, mötte våra ögon, log o sa, lika bra att sitta lugnt kvar, min fru ringde precis o sa att detta tar tid.
Ok sa vi och knallade ner till värmen och McDonalds igen för att fortsätta fylla på med sådant jag veta tt jag alltid ångrar mig ha ätit sen.
Mannen kom också ner, log och nickade åt sin egen bricka full med mat, vi åt allihop under tystnad, förmodligen funderandes över nära o kära som vi alla ville hem till.
En kille kom in från stationen o sa att det bara var 15 minuter kvar tills tåget skulle komma så vi samlade ihop våra saker, jag mina väskor och tog hissen upp på perrong 2 igen, ut i den iskalla vinternatten, klockan hade hunnit bli 02.00.
Där mötte vi mannen som log åt oss och sa hej, Trixie sa spontant, så du höade hästarna innan du körde hit?
Haha, han började gapskratta, vika sig av skratt och brast ut MEN VAD FAN! Syns det ändå!!!!!!!
Jag som gjort allt för att vara ren och fin när jag skulle möta min fru här på stationen! HAHA och så skrattade vi allihop, vi hästmänniskor vet ju precis känslan, exakt.
Så kom det sig att vi försiktigt pratade lite, Har du häst? jaha, och Trixie som är den borne snackaren babblade på och konverserade vidare om området som mannen kom ifrån, ett typiskt område för en särskild sort hästtävlingar och jag vilade mina öron en stund.
Plötsligt fick vi reda på att det var 90 minuter ytterligare tills tåget skulle komma, jag sa till Trixie att köra hem, jag kunde såklart vänta på tåget själv, hon skulle ända komma hem lagom till att morgonfodra sina hästar.
Mannen och Trixie utbytte telefonnummer och mitt namn hade såklart kommit till tals och vad jag jobbar med så Mannen i fråga ville såklart veta mer, det visade sig cokså att han organiserar Monty Roberts arbete lite i Tyskland.
Tåget kom lite efter 3, precis när Trixie hade gått. Kupén var varm och jag somnade ganska gott, sov två timmar men var ändå nöjd o glad att vara på rätt håll.
När jag loggade på FB igår hade jag ett meddelande från mannen på stationen, han hade hittat mig och skrivit en hälsning, jätekul!
Jag kollade in hans sida och satte sas. Kaffet i halsen!!!
Han och hans fru jobbar med Healing. Hästterapi med barn, Alternativ medicin. Kristaller Och en massa annat energiarbete för hälsans skull, fysiskt och psykiskt.
Möten ej skapade av människohand.
Såhär med perspektiv. Var detta ett sådant möte.
Vad det ska leda till vet bara samma som skapade mötet.
Kanske var det vi själva, någon gång för länge sedan.
Fint var det fint är det och egentligen inget märkvärdigt alls, detta händer varje dag runt om oss vi uppfattar bara inte livets små finesser som leder oss framåt mot nya val i livet.
Livet är fantastiskt och alla möten av värde!!
Ta hand om er därute :-)
Kram
Måndag
Konduktören som är från Pakistan bryter på Engelska när han försöker utbrista med Tysk dialekt: Bloody Shit.
Och det kan man ju kanske hålla med om.
Sängen som tenderar vara smalare än mig som dock är ganska kraftig numera är bäddad med sjaskiga lakan. Jag kan faktiskt inte minnas att det hänt förr. Flera blodfläckar gör sig gällande och svarta hår ringlar och smeker kudden som redan är använd, ja vem vet hur många ggr.
Orkar jag bråka om det?
Natten är sen.
Klockan har passerat tre och jag har redan väntat på tåget i över tre timmar.
En man hoppade framför och tog sitt liv. Världen stannade upp ett tag. Orkar jag bråka om skitiga lakan? När konduktörerna har fullt upp med att sanera framför under och vid sidan om tåget?
Jag reser första klass.
Det har, har jag förstått många olika innebörder. Ibland är det verkligen första klass, ibland kan man verkligen hålla sig för skratt.
Jag sover två timmar som max denna natt. Tanken på mannen som valde att avsluta sitt liv blandas med andra livsexistensiella frågor och tankarna hopar sig som tjocka kletiga rökmoln i mitt huvud. Och på tal om rök verkar konduktören mer än lovligt schysst var det gäller att röka ombord, stanken ligger lika tät som röken.
Jag är trött.
Inte bara i huvudet utan själsligt.
Min själ är lite sliten.
Min väg till 40 har visat sig vara både upp och ner i den berömda rulltrappan. Många frågar efter någon form av annalkande kris, men vad betyder egentligen kris och har jag det verkligen bättre eller sämre ställt i mitt lilla huvud än vad jag brukar? Troligtvis är jag nog densamme som alltid. Bara jag alltså.
En 3 dagars tur till Tyskland är avklarad.
Jag är på väg hem. Återigen med tåg. Igår fick jag frågan om hur länge jag undervisat i och jobbat med ridning. 20 år kom jag fram till. 20 modiga år.
Det betyder att jag har en del händelser som färgat mitt liv som hästtränare, men även som människa. Och i det känner jag mig sliten.
Ja det är så. Riktigt sliten. Att jobba utomhus i 12 timmar i alla dessa minus i en hel dag. Det sätter sina spår men att ta del av häst och ryttarproblematik via den mentala delen, det sliter på ett obeskrivbart sätt, ruggar upp den släta ytan i hjärtat och ersätter vissa delar med svinto.
Man blir avtrubbad och när det sker bör man omedelbums byta jobb eller ta en tvåveckorstripp till Hawaii.
Nåja, man kan åka till Egypten också. Och det ska jag. Ensam. I två veckor. För att läka. Hitta mig. Så, till hösten bär det av. Innan dess ska jag…tja,..vara jag o fortsätta rusa framåt i livet. (Eller blir det bakåt)
Jag står inför några ganska stora beslut men det är ju inget nytt. Jag känner det som om hela mitt liv består av stora svängar stora beslut och omvälvande upplevelser.
Det är hela tiden kryddat med extra extra och är alltid extra märkbart, det mesta som händer.
Eller är jag bara uppmärksam på detaljer?
Tåget rusar vidare igenom denna intighet av tid och rum, Köpenhamn nästa. Och väntan på nästa tåg. Som ska ta mig till Malmö. Där jag äntligen får hand om min lilla gumma igen, överräckt som en påse mjöl, mellan två världar som inte ens skulle kunna bli kompatibla i den bästa fantasi. Men hon har det bra, två föräldrar som älskar henne, som bryr sig och som gör allt de kan för henne.
Sen hemåt, till Kristianstad där bilen väntar och hemfärd till gården.
Som jag mer och mer förstår verkligen är mitt, mitt hem och som bara känns så underbart hemma och lugn, hemma.
Även denna resa har gett mig massor att plocka med hem.
Att spara i mitt sinne. Livshistorier, liv, relationer, hästar, människor, och återigen liv. Glädje skratt sorg avsked och liv.
Väl hemma har en ny vecka börjat.
En Ny månad. Bara för mig att kliva in i, kliva på i nya fotspår skapa nya resor och tankar sätta upp nya mål och fortsätta leva mitt faktiskt helt fantastiska och rika liv som mig, i kärlek lugn och harmoni.
Helt ljuvligt.
Och det kan man ju kanske hålla med om.
Sängen som tenderar vara smalare än mig som dock är ganska kraftig numera är bäddad med sjaskiga lakan. Jag kan faktiskt inte minnas att det hänt förr. Flera blodfläckar gör sig gällande och svarta hår ringlar och smeker kudden som redan är använd, ja vem vet hur många ggr.
Orkar jag bråka om det?
Natten är sen.
Klockan har passerat tre och jag har redan väntat på tåget i över tre timmar.
En man hoppade framför och tog sitt liv. Världen stannade upp ett tag. Orkar jag bråka om skitiga lakan? När konduktörerna har fullt upp med att sanera framför under och vid sidan om tåget?
Jag reser första klass.
Det har, har jag förstått många olika innebörder. Ibland är det verkligen första klass, ibland kan man verkligen hålla sig för skratt.
Jag sover två timmar som max denna natt. Tanken på mannen som valde att avsluta sitt liv blandas med andra livsexistensiella frågor och tankarna hopar sig som tjocka kletiga rökmoln i mitt huvud. Och på tal om rök verkar konduktören mer än lovligt schysst var det gäller att röka ombord, stanken ligger lika tät som röken.
Jag är trött.
Inte bara i huvudet utan själsligt.
Min själ är lite sliten.
Min väg till 40 har visat sig vara både upp och ner i den berömda rulltrappan. Många frågar efter någon form av annalkande kris, men vad betyder egentligen kris och har jag det verkligen bättre eller sämre ställt i mitt lilla huvud än vad jag brukar? Troligtvis är jag nog densamme som alltid. Bara jag alltså.
En 3 dagars tur till Tyskland är avklarad.
Jag är på väg hem. Återigen med tåg. Igår fick jag frågan om hur länge jag undervisat i och jobbat med ridning. 20 år kom jag fram till. 20 modiga år.
Det betyder att jag har en del händelser som färgat mitt liv som hästtränare, men även som människa. Och i det känner jag mig sliten.
Ja det är så. Riktigt sliten. Att jobba utomhus i 12 timmar i alla dessa minus i en hel dag. Det sätter sina spår men att ta del av häst och ryttarproblematik via den mentala delen, det sliter på ett obeskrivbart sätt, ruggar upp den släta ytan i hjärtat och ersätter vissa delar med svinto.
Man blir avtrubbad och när det sker bör man omedelbums byta jobb eller ta en tvåveckorstripp till Hawaii.
Nåja, man kan åka till Egypten också. Och det ska jag. Ensam. I två veckor. För att läka. Hitta mig. Så, till hösten bär det av. Innan dess ska jag…tja,..vara jag o fortsätta rusa framåt i livet. (Eller blir det bakåt)
Jag står inför några ganska stora beslut men det är ju inget nytt. Jag känner det som om hela mitt liv består av stora svängar stora beslut och omvälvande upplevelser.
Det är hela tiden kryddat med extra extra och är alltid extra märkbart, det mesta som händer.
Eller är jag bara uppmärksam på detaljer?
Tåget rusar vidare igenom denna intighet av tid och rum, Köpenhamn nästa. Och väntan på nästa tåg. Som ska ta mig till Malmö. Där jag äntligen får hand om min lilla gumma igen, överräckt som en påse mjöl, mellan två världar som inte ens skulle kunna bli kompatibla i den bästa fantasi. Men hon har det bra, två föräldrar som älskar henne, som bryr sig och som gör allt de kan för henne.
Sen hemåt, till Kristianstad där bilen väntar och hemfärd till gården.
Som jag mer och mer förstår verkligen är mitt, mitt hem och som bara känns så underbart hemma och lugn, hemma.
Även denna resa har gett mig massor att plocka med hem.
Att spara i mitt sinne. Livshistorier, liv, relationer, hästar, människor, och återigen liv. Glädje skratt sorg avsked och liv.
Väl hemma har en ny vecka börjat.
En Ny månad. Bara för mig att kliva in i, kliva på i nya fotspår skapa nya resor och tankar sätta upp nya mål och fortsätta leva mitt faktiskt helt fantastiska och rika liv som mig, i kärlek lugn och harmoni.
Helt ljuvligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)