Man har inte bestämt sig förrän man har bestämt sig.Visst är det så!
Likt ett flödande vatten passerar dagens händelser om och om igen.
Förändringar sker konstant.
Förändringar gör oss antingen glada eller mindre glada, beroende på vilka förväntningar vi har.
Såklart är vi inte mer än människor och såklart, om något ligger oss nära om hjärtat, så kommer det ett uns förväntningar, eller snarare förhoppningar, då tankarna virvlar och likt önskemål skapas det en film i mitt lilla huvud med de olika önskningarna hur det skulle kunna vara osv.
Det är ur dessa filmer som verkligheten skapas.
Allt börjar med en tanke, som föder en annan tanke och så vips har vi en film.
Denna tankefilm sänder ut sin reflektion och det som reflekteras sänder tillbaka exakt, exakt det du tänkte och sände ut.
Boomerangeffekten.
Innebärandes att går du runt och är rädd för något är det det du får till dig.
Jag har haft min beskärda del av livet även detta året. Jag har inte delat med mig så mkt av något egentligen, ibland mer ibland mindre. Det är mitt och inget jag vill babbla på en blogg om.
En stor förändring är på gång i mitt liv och det är en önskan jag haft livslänge som nu tar form, dock betyder det ej att jag flyter fram på en räkmacka. Jag gråter mina tårar och har mina skitproblem precis som alla andra.
Även jag lever och lär mig i livets hårda skola.
Även jag har tankemonster och fel tankemönster som ger mig slag efter slag efter slag i magen.
Jag försöker att ej stupa i detta och det verkar ge resultat nu.
Något som smärtar mig mycket är att jag saknar den helheten som en familj utgör. Att vara två och dela på allt.
Att älska någon innebär inte per automatik att det är ment to be.
Men så är livet och mitt livs önskan att få dela livet med någon kanske också kan få ta plats snart, när allt annat faller på plats. Min saknad är enorm. Så det gör ont. Inte för att jag försöker hålla kvar något som inte fungerar, nej, jag känner mig bara halv, itusliten och ensam.
Ensam utan den där andra vuxna personen att dela allt med.
Önska går ju, eller hur, och reflektionen sänds ut kanske är det min tur en dag :-)
Denna bloggen stängs nu.
Jag låter allt vara kvar och kanske återkommer jag.
Kanske ler jag om en tid åt mina rader kanske gråter jag än.
Men jag är trött nu, på alla de slag som fällt undan mina ben. Jag behöver reparera mig och satsa på den nya fas som nu startar i mitt liv.
Jag kanske skriver någon annan stans i cyberspace, ni som känner mig luskar säkert ut var i så fall, om det blir aktuellt.
Jag önskar er alla det finaste som finns.
Kärlek.
/Carola
