Nowfullness

Hur fort går du ner för trappan? Känner du stegen? Känner du av höjdskillnaderna? Skons mjuka stötdämpning för din rygg, fötternas lika eller olika placering, sanden under skorna som gör att skon glider lite..?

Hur mycket låter du Nuet fylla ditt hjärta att känna, istället för att fylla dina tankar att tänka?

Vår moders vatten brusade denna tidiga morgon, brusade faktiskt mer än jag kan minnas att det någon gång gjort på denna plats, mitt personliga vattenhål för känsla, drömmar, kärlek, tankar, vänskap, romantik.

Högvatten är lite läskigt, jag tillät känslan av oro, skräck och svidande rädsla göra vad den ville. Det brände ända ut i cellerna, men varmt omfamnad kan jag släppa alla rädslor, mitt jag har redan mött dödens öga. Dödens öga är precis så vit som vi tror. För ett år sedan dog jag och kom tillbaka. Inte en gång utan flera gånger under loppet av 20 minuter. Jag minns inte hur många gånger. Jag minns däremot hur det kändes och tårarna stiger omedelbart av den okontrollerade rädsla som faktiskt var det enda jag kunde greppa vid den tidpunkten.

Högvattnet idag väckte lite instinktiv rädsla åter till liv, men när man sett döden, luktat döden och varit där, stillas de nuvarande rädslorna ganska snart, klingar bort och ersätts med en frid. För jag är här.

Nu.

Och nuet är absolut det enda vi har. Att slösa tid på då och sen är söseri med det vackra liv vi delar.

Som faktiskt snart är slut. Just nu.

Tar du tillvara på dina Nu?

Kärlek/Carola

Prinsesstårta

På plats. Att få känna, känslan "Hemma" är aldrig så värdefullt som när du varit utan ett hem. Kanske Universum visste vad jag behövde för att jag skulle uppskatta, eller i alla fall förstå när jag äntligen kommit hem?

Flera års irrande har gett mig så så många svar, så otroligt mycket förståelser och insikter, samt, längtan efter ett hem, så total.

Jag har många minnen samlade i min lilla hjärteask, av alla de slag, men förtvivlan har också varit som en massiv betongklump kring min strupe. Hemlös, Vilsen, Rotlös.

Med så många önskningar. Att få packa upp mina saker. Allihop. Alla lådor. Se, känna, ta på,käna igen,säga hej, till mina fina, om än, saker. Som följt mig, troget, tills jag hittade hem.

Aldrig kunde jag tro att en lägenhet skulle bli hemma. Att jag skulle känna Hemmakänslan på en plats jag motstod. Och ändå, är känslan överväldigande. Jag inte bara får plats, jag kan andas! Känna mig fri, se havet, känna doften av skog, höra fåglarnas vilda morgonkvitter, se solen gå upp, känna mig...Hemma? Så hemma det går såhär i rädslan att förlora, allt, igen.

Den känslan släpper jag..allteftersom.

Jag dekorerar.

Min prinsesstårta dekoreras sakta. Jag har ingen stress. Kan inte på något vis tänka mig att bli snabbt klar. Nej. Jag vill njuta. Torka av. Säga hej. hålla i min hand. Värdesätta. Varje bok. Varje litet föremål, som följt mig alla dessa mil. Sakta. sätta allt på plats. Bit för bit.

Jag dekorerar min prinsesstårta.. och för varje bit som blir klar,njuter jag dess existens, dess varande, i ett lugn som bara är. Njutning.

Långt ifrån färdigt, men på god väg..






 

Livet i sig

Ibland undrar jag lite förstrött om jag skulle fortsätta teckna mina tankar i bloggen. Den var under många år som en dagens slasktratt för ord. Ibland sköna meningar, ibland mest blaj.

Jag gör själv som flera enligt statistiken, av er, tittar in, bläddrar lite, kollar om någon skrivit något (!) släntrar ut igen.

Det finns så många som skriver idag. Faktiskt sätter ord på mina egna tankar. Ord i rätt ordning, då känns det liksom som ingen mening att själv ta den tiden, då just tid är av dyrbar kvalitet i nuet.

Jag är hemma i Skåne igen.

Livet i sig, går fortfarande ut på att låta dagen berika mig och barnen på bästa vis. Ett ansvar som kommer att följa mig flera år framöver.

Äventyr

Hela livet är ett Äventyr, är det inte så, säg?

:-)

Med escapader hit eller dit och med en aldrig sinande ström av utmaningar.

Man kan välja att kasta sig handlöst in i utmaningarna eller neutralt, hitta en trygg spot att balansera på, men det kan i sig känna som en hög alptopp i Tyrolen, naturligtvis i Motvind ibland.

Att finna neutral luft tar också på krafterna.

Våra liv ger oss olika läxor och vi väljer själva hur vi vill lösa dem, lära oss av dem eller njuta av dem.

Att TILLÅTA sig, vad det än handlar om är den del som kanske är svårast?

Att tillåta sig känna, vara, göra.

Vi tror i det, att smärta är ett måste för att inlärningen ska ta plats, men se nej det är inte helt sant, kanske för dig men inte för mig!

Endast jag kan skapa och automatisera mina reflexer, reaktioner och yttringar på omvärldens Aktioner..och det i sig är väl spännande nog men är också intressant att åskåda, vad människor väljer.

Ofta den svåra vägen såklart.

Jag vill uppleva, men uppleva i snällhet.

Känna snällhet. Utan att tillåta manipulation och att någon tömmer sitt avträde på min tomt (Mitt liv)

I det har jag funnit en neutral spot, kanske ganska högt upp på en topp för ibland blåser det till fortfarande och fortfarande tillåter jag människor använda mig som slasktratt men det gör inte ont längre för jag vet, så väl, att smärtan ligger hos den som tror sig behöva detta beteende.

I det kan jag bara le, må bra i mig och med mitt även om jag tillåter mig känna, hela spectrumet av känslor och i det reagera på vissa delar, men jag hämtar snabbt upp min röda tråde som leder tillbaka på min stig igen, mitt Äventyr, Mitt privata Äventyr av LIV som jag lever i och som jag älskar!

Idag är det Söndag, en vilodag, ingen träning idag, inte ens en promenad. Kroppen behöver återhämta sig och i morgon kör jag igång på nytt.

Jag känner ljus och lättnad i mitt sinne och har så mkt fint i mitt liv att ta del av, släppa in, och rå om.

Jag Älskar, och är en Älskad kvinna, det är fint, att känna gensvar, på olika håll.

Mina barn är det vackraste i Livet och en blöt puss och ett "Mamma du är fin" är det finaste i Kärlek jag kan få, det startar min morgon med ett leende och en kraft att ge mig ut på äventyr, på helt oväntat håll, fast denna gång utan raviner som störtar rakt ner i ISKALLT vatten..

Nej, äventyr på en sommaräng full med blomster och vänlighet, som håller även om det blåser till på alptoppen, jag är redo, Ta mig dit!

Jag önskar er alla en fridfull Ljuvligt vacker Söndag såhär mitt i Livet, Var snälla mot varandra! En dag ångrar ni att ni ej tog chansen när den fanns, att göra rätt och riktigt och vågade vara kvar.

Kram!

Idag

Jag tillåter mig.

Idag tillåter jag mig:

Att vara.

Jag tillåter mig att vara Jag.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att vara Fri.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att vara passiv på all retning.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att förstå.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att tillåta.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att vara här och nu och bara där.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att vara den enda som påverkar mig.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att våga.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att vara oberoende.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att vara älskad.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att älska.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att älska MIG.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att vara ekonomiskt fri och oberoende.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att tillåta mig själv att vara.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att betala allt som är dax att betala. Jag tillåter mig att göra det med glädje i ett givande och fående.

Vad det ÄN innebär, tillåter jag mig att ge av det jag lånat.

Jag tillåter mig att vara i ett fritt flöde.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig lycka av den kvalitet som passar mig bäst just här och nu.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig ensamhet och gemenskap.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att lyckas med det jag önskar och i den kvalitet som passar mig bäst just här och nu.

Vad det än, innebär, för mig, och för alla som berörs.

Jag tillåter mig förstå att alla vuxna individer har sitt eget ansvar för sitt eget mående, jag tillåter mig att släppa allt ansvar för allt och alla vuxna förutom mig själv.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig själv att ha ett ansvar endast för mig.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig själv att endast hålla och ha ansvar för mina barn mina djur och mina ansvarsområden som räknas endast som mina.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig själv att vara fri.

Vad det än innebär.

Ekonomiskt oberoende.

Nu här idag i detta liv.

Jag tillåter alla att tillåta sin egen frihet jag släpper allt jag trodde var mitt och mina ansvar och områden av ansvar.

Vad det än innbär.

Jag tillåter mig stillhet ro lugn och överflöd av tid.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig själv överflöd av tid för att bara få vara i.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig själv att säga Ja när det känns bra att säga ja.

vad det än innebär.

Jag tillåter mig själv att säga Nej. När jag vill säga Nej för att jag menar Nej.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att livet jag lever blir exakt och precis som mina önskningar visar.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att önska allt det jag vill önska.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig själv att bara vara Jag.
Idag igår i morgon och för alltid.

Vad det än innebär.

JAG tillåter mig att tillåta allt som sker i mitt liv.

Vad det än innebär.

Jag tillåter mig att släppa mig FRI.
Just här och nu och för alltid.

Vad det än innebär.

För mig och för alla andra.

*

Läs noga, mindre noga, snabbt sakta eller precis hur du vill. Kopiera använd sprid till så många du vill men ALLTID med mitt namn och en länk till mig tack.

Läs och ta in, om och om igen, kom gärna och berätta om det gjorde någon skillnad för dig.

Och nu.

Läs den en gång till.

Vad väcker den för känslor?



*

Memory Lane

En resa har alltid en början men vem vet var den slutar?

Och det beror ju alltid på var vi väljer att den ska börja, för att vi ska kunna säga att den faktiskt slutat, eller i alla fall, transformerats till en ny fas.

Sammanfattningarna har haglat de senaste dagarna.

Beslut tagna i lugn och sans har format den nya vägen framåt och avslutat faser bakåt.

Tankarna hade tid att virvla, inte minst igår på väg "Hem" till Anderslöv, där mycket faktiskt började.

Att köra Memory lane reversed var helt ok. Hönsingehuset stod där i sin skabbiga, sorgliga uppenbarelse, så fint det var när jag flyttade hemifrån...

Grönby skola där min bror gick, Grönby där Rickard bodde och alltid hoppade på skolbussen, Röda huset där Therese bodde, vita huset med alla festliga tillfällen och den gamla damen som rökte ihjäl sig, huset där Therese o jag blev väckta av en tjuv som sedan kunde fångas in...

Rosenhagen...ja Herre min Gud...Rosenhagen som aldrig glöms bort...

Thysells med sin gratis Varm Coklad..Fiket med sin goda fika, Affärerna, Pizzerian Kiosken..och så skolan..:-)

Och nu bor ju Mamma där.

Så.

Jag hämtade Mamma igår så körde vi till Trelleborg för att hämta upp Filippa. Vi skulle ha vinterpicnic i parken och låta hundarna leka, och det var riktigt mysigt och lyckat :-)

Trelleborg som ända tills för något år sedan alltid var Hem för mig, tills jag upptäckte och förstod att hemma är alltid var jag har mitt jag.

Men vilken resa, en fin känsla att genomleva alla upplevelser och känslor the Compact way.



Det spelar ingen roll vilken väg man går. Det spelar ingen roll vilka dörrar man öppnar eller vilka val man gör.

Livet går ändå vidare.

Livet är resan som du minns på slutet, och slutet är ändå bara början på en annan resa, en fas, en Cykel.

En av alla dessa cykler som vi upplever om och om igen dag efter dag efter månad efter liv, just för att allt går framåt och allt upplevs i faser. liksom årstiderna.

I slutet finner vi regnbågsbron, den totala eviga kärleken, som ett beröm, en present för väl utfört arbete, varje gång vi avslutar något har vi en lönecheck att hämta.

Om kontot är tomt vet vi att vi kunde gjort bättre, men det kan aldrig bli fel, bara bra och mindre bra, bara ge mer eller mindre ljus.

Det är helt upp till oss själva hur mkt ljus vi vill ha i vårt liv och ju mer ljus vi har kvar i slutet av resan desto större lönecheck kan vi vänta, så skapa ljus för dig och för dina kära varje dag!

Ljus genererar ännu mer ljus
♥

Jag är i slutet av en fas och i början av en annan. Socialt och mijöfaktoriskt borde jag vara en nedbruten skrynklig gumma i kris med tankar om att livet är slut.

Jag har nog samlat tillräckligt med ljus under denna fas för så är inte fallet.

Det är nu livet börjar, Memory Lane ändrar riktning och nu styr jag in på en väg som för mig är helt okänd men jag ser den...jag ser regnbågsskatten där borta och jag kan verkligen säga att jag ser fram emot att fylla 80, för att se hur mkt ljus jag samlat fram tills dess.

Ha en underbar dag alla fina!


♥

Wake up

Man kan vakna på olika sätt.

Jag blev skallad. Med en svidande smärta slog jag upp mina blå. Samtidigt som klockan ringde hunden började pipa o studsa katterna skrika och Ediht vrålskrika då det även gjorde ont på henne.

Efter välling till henne o varmt vatten till mig konstaterar jag ont i lungorna, bihållorna smärtsamt fyllda, halsen som ett rivjärn och huvudet på sprängningsgränsen.

Det hindrar inte katterna att fortsätta slåss hunden vråla på hästarna så hela byn vaknar och fjärrkontrollen undangömd o volymen på Tv:n på högsta.

Välkommen till Torsdagen den 4 Februari. Här är ditt liv!

Pust.

Ja här är mitt liv.

Jag funderade på det en stund i går kväll efter ännu en misslyckad kommunikation där jag som vanligt blivit missförstådd. KAN man bli konstant missförstådd? Tydligen.

Jag är mkt, mkt nöjd med mitt inre arbete som det senaste halvåret gett mig en skön, gedigen plattform att stå på.

I stället för att brusa upp klipper jag av kontakt.

Det funkar fantastiskt bra. För mig.

Det betyder också att en del kontakter gått förlorade.

Men jag är trygg och trivs med det.

Jag blir inte arg. Jag blir inte ens irriterad. Jag kan däremot bli stressad och ledsen, två tillstånd som är lätt att framkalla och som jag inte har bukt på än. Men, något ska man ha att jobba med va?

Jag vill väl.

jag vill ha sanning.

Jag vill leva i kärlek och det gör jag också.

Att vakna med ett sms att mitt leende och min uppenbarelse är ljuset för människor kan tyckas vara smörigt men nog värmer det.

Det finns de som ser en sida av mig som jag själv känner av, att jag i den största vänlighet ger det jag kan av mig från mig.

VILL man ha en annan bild av mig så är det ju ganska lätt så att det har man då.

Jag kan bara vara jag och jag har inga egentliga aspekter på vad folk tycker om mig, jag är säker på vem jag är och vad jag ger och det är sanning kärlek och värme.

Ser man inte det vill man se något annat, då har man valt och förhandsprogrammerat att se o märka, känna av något annat. Helt ok men låt mig slippa höra skiten.

Morgonen var en rejäl Wake up, vaken är jag och en massa står på Schemat. Först ut är Edith och dagis samt nyfikenheten på hur mkt snö som ramlat ner från himlen i natt.

Ikväll kommer Möller o hälsar på, äntligen lite skitsnack att se fram emot *s*

Hoppas ni får en underbar dag alla!

Jag dedikerar inte något öppet till någon annan men jag önskar en speciell person en fin dag och tackar för natt-sms:et. Det ger mig lite framtidshopp

:-)

Tvärtom

När man gör det man inte vill göra bara för att man tänker på det.

Jag brukade bli serverad fantastiskt god fisk, helt enkelt den bästa jag ätit och det saknar jag såklart.

Ibland var den lite för mkt pepprad med vitpeppar och det blev till slut nästan en grej av det och mkt skratt för även om hela familjen protesterade så nog var det för mkt vitpeppar ibland. Kanske knasigt och tramsigt men ett fint minne.

Idag var jag sugen på fisk så det var dagens projekt, ensam hemma, fint skalade cypriotiska potatis och god fisk i ugnen.

Tanken att inte peppra för mkt var såklart o hälsade på och jag log för mig själv, såklart att det skulle vara lagom. Lagom är bäst.

Eller hur.

Jag får knappt luft.

Hur gick det till?

Det verkar som om jag fullkomligt HÄLLT vitpeppar över fisken!!!

Fan så starkt det var.

Jahapp, så går det när man bestämmer sig för vad man INTE ska göra. Då är det ju precis så det blir!

Nåja, minnen i ensamhet och en massa jobb idag,

Vägarna är ok men jag är glad för 4Wheel Drive kan jag säga, en halv meter snö överallt här.

Ediths första heldag på dagis är snart över, jag saknar henne så det gör ont, har svårt att koncentrera mig men har samtidigt fått gjort en massa som jag aldrig skulle fått gjort annars.

Har du gjort någon glad idag?

Det har jag o det känns bra :-)

Kära vänner.

Vad är det som är så svårt?

Egentligen.

Vi har alltid val.

Hur svårt livet än ter sig har vi val.

Hur få val vi än har så har vi fortfarande val.

Hur illa vi än tycker att de få valen vi har kvar att välja mellan så finns dom.

Kvar där för oss att välja mellan.

Det i sig är en rikedom!

Om vi väljer att se det som en rikedom som ett överflöd så har vi plötsligt skapat utrymme för ännu mer överflöd.

Om vi väljer att se det som + istället för minus så sker det med automatik något positivt.

Kanske inte i den takten vi tror oss vilja ha såhär på ytan sett, dock sker det och det är inget vi kan stoppa. Om vi inte medvetet säger "Nej jag vill inte ha några val"

Inser vi att vi alltid ligger på + hur många - som än tenderar att omge oss, så är första steget taget.

Idag väljer jag en sak som inte är självklar för mig.

Mina djur.

De är hos mig.

De söker sig till mig,

De vill vara hos mig.

Utan att ifrågasätta varför eller lägga in några minusaspetker konstaterar jag faktum, drar ett djupt andetag i ett leende och frigör i det ännu mer utrymme för + med mina djur.

I övrigt är det Onsdag idag.

Det har snöat hela natten.

Hemförden från Nävlinga igår var inte så himla kul, men i 50 km/h och ett sunt förnuft så rattade jag hem mig och flickorna till värmen och kvällsmaten. Sen somnade både jag och Moa i soffan och när jag kände att jag ville bre ut mig lite så skcikade jag in Moa till sin säng o sen sov jag vidare själv en stund innan jag ramlade in i min säng jag med.

Klockan halv fem vaknade jag av en tråkig dröm som jag verkligen kunde varit utan, konstaterade dygnets tidiga timme och låg kvar o drog mig i en timme.

Nu sitter jag här o konstaterar att jag har två val.

Glad eller ledsen.

Glad.

Rik eller fattig.

Rik.

Kallt eller varmt.

Varmt.

Hungrig eller mätt.

Mätt.

Ensamhet eller gemenskap.

Och där sket det sig.


God Onsdag alla!

Kram!

Möten

Möten ej skapade av människohand.

Jag hörde uttrycket för längesedan, kanske drömde jag den frasen, oavsett så finns den kvar och just sådana möten behöver man inte beskriva på annat sätt.

I förrgår natt upplevde jag och Trixi just ett sådant möte.

Vi var på väg till Bielefeldt skojandes om att tåget säkert var sent. Det är det alltid. Minst en timme. Vilket resulterar i ett Macdonaldsmöte och en massa äcklig onyttig nattamat. Men det har liksom blivit en rutin. Skulle vi nu köra en timme senare så hade tåget såklart varit i tid. Den Nordiska Jantelagen räcker ända ner till Tyskland, var så säker.

Naturligtvis var tåget sent och naturligtvis blev det en äpplepaj på Mcdonalds men när vi fick reda på att det bara var 15 minuter sen trodde vi knappt på det och det gjorde vi rätt i.

Väl uppe på perrongen fick vi reda på att tåget var 90 minuter sent pga. att någon hade hoppat framför tåget stationen innan. Blä. Alla i det iskalla väntrummet rös till och skänkte sina nära o kära en extra tanke, vem vill mista någon på detta otäcka vis.

En blick föll lite extra på en man i Helly hansenjacka, jag kunde se några höstrån som fastnat i luddet och jag log för mig själv när jag noterade hans rena jeans och snygga skor, ingen hästmänniska slipper någonsin ifrån allt och det kvittar om man kammar sig o gör sig fin, det förföljer en alltid och ligger på ens lott, hästeriet finns i blodet eller ja, i alla fall här i detta fallet, som hö på jackan.

Jag märkte att Trixie hade sett samma sak o vi fnissade lite mitt i tragedin och just då såg han upp, mötte våra ögon, log o sa, lika bra att sitta lugnt kvar, min fru ringde precis o sa att detta tar tid.

Ok sa vi och knallade ner till värmen och McDonalds igen för att fortsätta fylla på med sådant jag veta tt jag alltid ångrar mig ha ätit sen.

Mannen kom också ner, log och nickade åt sin egen bricka full med mat, vi åt allihop under tystnad, förmodligen funderandes över nära o kära som vi alla ville hem till.

En kille kom in från stationen o sa att det bara var 15 minuter kvar tills tåget skulle komma så vi samlade ihop våra saker, jag mina väskor och tog hissen upp på perrong 2 igen, ut i den iskalla vinternatten, klockan hade hunnit bli 02.00.
Där mötte vi mannen som log åt oss och sa hej, Trixie sa spontant, så du höade hästarna innan du körde hit?

Haha, han började gapskratta, vika sig av skratt och brast ut MEN VAD FAN! Syns det ändå!!!!!!!
Jag som gjort allt för att vara ren och fin när jag skulle möta min fru här på stationen! HAHA och så skrattade vi allihop, vi hästmänniskor vet ju precis känslan, exakt.

Så kom det sig att vi försiktigt pratade lite, Har du häst? jaha, och Trixie som är den borne snackaren babblade på och konverserade vidare om området som mannen kom ifrån, ett typiskt område för en särskild sort hästtävlingar och jag vilade mina öron en stund.

Plötsligt fick vi reda på att det var 90 minuter ytterligare tills tåget skulle komma, jag sa till Trixie att köra hem, jag kunde såklart vänta på tåget själv, hon skulle ända komma hem lagom till att morgonfodra sina hästar.

Mannen och Trixie utbytte telefonnummer och mitt namn hade såklart kommit till tals och vad jag jobbar med så Mannen i fråga ville såklart veta mer, det visade sig cokså att han organiserar Monty Roberts arbete lite i Tyskland.

Tåget kom lite efter 3, precis när Trixie hade gått. Kupén var varm och jag somnade ganska gott, sov två timmar men var ändå nöjd o glad att vara på rätt håll.

När jag loggade på FB igår hade jag ett meddelande från mannen på stationen, han hade hittat mig och skrivit en hälsning, jätekul!

Jag kollade in hans sida och satte sas. Kaffet i halsen!!!

Han och hans fru jobbar med Healing. Hästterapi med barn, Alternativ medicin. Kristaller Och en massa annat energiarbete för hälsans skull, fysiskt och psykiskt.

Möten ej skapade av människohand.

Såhär med perspektiv. Var detta ett sådant möte.

Vad det ska leda till vet bara samma som skapade mötet.

Kanske var det vi själva, någon gång för länge sedan.

Fint var det fint är det och egentligen inget märkvärdigt alls, detta händer varje dag runt om oss vi uppfattar bara inte livets små finesser som leder oss framåt mot nya val i livet.

Livet är fantastiskt och alla möten av värde!!

Ta hand om er därute :-)

Kram

Måndag

Konduktören som är från Pakistan bryter på Engelska när han försöker utbrista med Tysk dialekt: Bloody Shit.

Och det kan man ju kanske hålla med om.

Sängen som tenderar vara smalare än mig som dock är ganska kraftig numera är bäddad med sjaskiga lakan. Jag kan faktiskt inte minnas att det hänt förr. Flera blodfläckar gör sig gällande och svarta hår ringlar och smeker kudden som redan är använd, ja vem vet hur många ggr.
Orkar jag bråka om det?

Natten är sen.

Klockan har passerat tre och jag har redan väntat på tåget i över tre timmar.

En man hoppade framför och tog sitt liv. Världen stannade upp ett tag. Orkar jag bråka om skitiga lakan? När konduktörerna har fullt upp med att sanera framför under och vid sidan om tåget?

Jag reser första klass.

Det har, har jag förstått många olika innebörder. Ibland är det verkligen första klass, ibland kan man verkligen hålla sig för skratt.

Jag sover två timmar som max denna natt. Tanken på mannen som valde att avsluta sitt liv blandas med andra livsexistensiella frågor och tankarna hopar sig som tjocka kletiga rökmoln i mitt huvud. Och på tal om rök verkar konduktören mer än lovligt schysst var det gäller att röka ombord, stanken ligger lika tät som röken.

Jag är trött.

Inte bara i huvudet utan själsligt.

Min själ är lite sliten.

Min väg till 40 har visat sig vara både upp och ner i den berömda rulltrappan. Många frågar efter någon form av annalkande kris, men vad betyder egentligen kris och har jag det verkligen bättre eller sämre ställt i mitt lilla huvud än vad jag brukar? Troligtvis är jag nog densamme som alltid. Bara jag alltså.

En 3 dagars tur till Tyskland är avklarad.

Jag är på väg hem. Återigen med tåg. Igår fick jag frågan om hur länge jag undervisat i och jobbat med ridning. 20 år kom jag fram till. 20 modiga år.

Det betyder att jag har en del händelser som färgat mitt liv som hästtränare, men även som människa. Och i det känner jag mig sliten.

Ja det är så. Riktigt sliten. Att jobba utomhus i 12 timmar i alla dessa minus i en hel dag. Det sätter sina spår men att ta del av häst och ryttarproblematik via den mentala delen, det sliter på ett obeskrivbart sätt, ruggar upp den släta ytan i hjärtat och ersätter vissa delar med svinto.

Man blir avtrubbad och när det sker bör man omedelbums byta jobb eller ta en tvåveckorstripp till Hawaii.

Nåja, man kan åka till Egypten också. Och det ska jag. Ensam. I två veckor. För att läka. Hitta mig. Så, till hösten bär det av. Innan dess ska jag…tja,..vara jag o fortsätta rusa framåt i livet. (Eller blir det bakåt)

Jag står inför några ganska stora beslut men det är ju inget nytt. Jag känner det som om hela mitt liv består av stora svängar stora beslut och omvälvande upplevelser.
Det är hela tiden kryddat med extra extra och är alltid extra märkbart, det mesta som händer.
Eller är jag bara uppmärksam på detaljer?

Tåget rusar vidare igenom denna intighet av tid och rum, Köpenhamn nästa. Och väntan på nästa tåg. Som ska ta mig till Malmö. Där jag äntligen får hand om min lilla gumma igen, överräckt som en påse mjöl, mellan två världar som inte ens skulle kunna bli kompatibla i den bästa fantasi. Men hon har det bra, två föräldrar som älskar henne, som bryr sig och som gör allt de kan för henne.

Sen hemåt, till Kristianstad där bilen väntar och hemfärd till gården.

Som jag mer och mer förstår verkligen är mitt, mitt hem och som bara känns så underbart hemma och lugn, hemma.

Även denna resa har gett mig massor att plocka med hem.

Att spara i mitt sinne. Livshistorier, liv, relationer, hästar, människor, och återigen liv. Glädje skratt sorg avsked och liv.

Väl hemma har en ny vecka börjat.

En Ny månad. Bara för mig att kliva in i, kliva på i nya fotspår skapa nya resor och tankar sätta upp nya mål och fortsätta leva mitt faktiskt helt fantastiska och rika liv som mig, i kärlek lugn och harmoni.

Helt ljuvligt.

Relax

När spänningar släpper..och rutiner, fysiska och mentala sådana återkommer, återfinner sin vanliga rytm, när kroppen gillar att nicka till i soffan, när man kan glida in i en intenhet och älska känslan av avslappning..men ändå vara fullt klar...då vet jag att jag släppt det och återgått till normal livsrytm igen.

Soffan är en fristad för mig, där jag kan glida runt och glida in i olika medvetanden beroende på vad jag vill fokusera på.

I stress eller hög arbets/studiebörda sitter jag bara spänt i min hörna och stirrar ut genom fönstret. Inte särskilt kreativt kan jag tycka.

Jag älskar känslan av att glida runt och slappna sig rakt in i en djup ljuvlig sömn..gud så gott man mår sen.

Det är mitt i natten här. Dax att läsa en snutt och hälsa John Blund välkommen.

Jag somnar med en tanke.

När du plockar rosor.

Akta dig för taggarna.

De sticker dig blodig

Men du glömmer det snart

När du doftar essensen av rosens kemi

När du stryker den sammetslena ytan

När du ser dess yta som stolt visar upp sig

Så glömmer du lätt

Att den snart kan sticka dig blodig igen. Så fort du närmar dig.

Var rädd om er därute, Kvinnor! Ta inte skit!

*

Liv

Livet är inget annat än ett långt härligt upplevande.

Att vara snäll mot varandra, att få andra att skratta, att göra någon glad, att känna att ens egna själ har ro nog att glädja andra utan att det känns som en uppoffring eller kräver något tillbaka.

Kärlek i ett flöde som bara finns är och ger.

Ibland älskar man så att det gör ont, det man försöker hålla kvar kniper en i hjärtat..en fin förklaring tycker jag :-)

Släpp är magin, släpp är konsten att få igen, för om man släpper så kommer allt som man ska ha i ens väg precis när man behöver det och om man släpper så släpper också smärtan.

Kan man älska ihjäl sig?

Nja

Jag tror att man kan tro att man älskar så mkt att man vill dö men det handlar nog mer om att man fattas någon eller något och tror sig ej vara kapabel att fylla det med kärleken till sig själv.

Men visst är det jobbigt, och visst är det ännu jobbigare, svårare när man vet och är säker på sina känslor och föremålet för ens kärlek förnedrar förringar och bespottar det man själv vet är det sannaste på jorden.

Lösning?

Släpp :-)

Släpp, och du ska få.

Kärlek!

/Carola