Tankar i Gryningen

Ingen början, Inget slut


Vi har alltid blivit matade med att allting har ett slut Därför går vi okså alltid och väntar på det där slutet. Vi har alltid blivit matade med att allt har en början, därför går vi också alltid och väntar på att något ska ta sin form, börja, få oss att inledas i en process.

Om vi tittar på det ur det Universella perspektivet så är allting just nu. Det skulle innebära att det varken finns slut eller början. Ingen början inget slut.

Om vi ser de närmaste dimensionerna med en tunn hinna emellan, som en nylonstrumpa med sin mjuka flexibilitet och sin finmaskiga genomsläpplighet kan vi företälla oss hur energi kan tränga igenom, fram och tillbaka, om nylonet vore som hinnan mellan dimensionerna..som ibland nuddar andra dimensioner, som ibland släpper igenom materia och ibland släpper igenom igen, på andra hållet..

Om livet vore denna pocess av skeenden som släpps fram och tillbaka genom dimensioner kunde vi se att det finns varken början eller slut...och i denna process i ett spiralliknande mönster innebärandes att vi alltid går runt...runt..och alltid kommer tillbaka till punkten där vi en gång startade för att hämta upp allt vi ej fick med oss förra rundan, precis innan vi stiger upp ett snäpp, till en högre frekvens, ett nyare varande upp, upp i spiralens för alltid snirklande bana som i sig kopplas samman i den Universella strukturen av cirkelmönster och spiraler..

Ja då kan vi se den verkliga sagans struktur

Den slutar aldrig. Den börjar aldrig. Den har och den tar sin form i de uttryck den finner längs vägen och jag är dess regissör som stiger upp varje morgon och ger hänvisningar till dagens skeenden, hur jag vill att dagen ska formas, i glädje eller sorg.

Sagan som är livet vävs samman med alla andras sagor och liv, alla medmänniskors livsväg som korsar och tvärsar min livsväg och ibland bara händer det, vi synkroniseras med något eller någon, sammankopplas i livets väv med en annan energi som är just den pusselbiten som jag väntade just nu. Det kan kännas stort det kan kännas litet det kan kännas allsmäktigt. Det kan kännas som om jag förlorar kontroll det kan känans som kärlek, det kan kännas som om jag har rädslor för att inte veta vad som ska ske nu, det kan kännas som om jag inte bryr mig eller kanske inte vill bry mig, det kan vara på alla möjliga vis, det enda vi vet i det är att allt som känns är bra. Det är rätt, för känslan berättar för mig om jag är i mitten på min livsväg. Om inte blir det obekvämt. Så fort jag kämpar emot, försöker gå på tvären eller motsätter mig något så kommer jag omedelbart att känna det- Fortsätter jag tvära rakt emot mitt livs plan och väg kommer kroppen att berätta det. Och så fort jag följer min väg, min väg i medvind, släpper allt. Det är då oro, stress, smärta sorg, kontrollbehov och vanföreställningar bara slits loss i stora sjok och försvinner från mig. Som de Illusioner de är.

Om jag i det inte ens vet hur jag ska förhålla mig till någon eller något, om jag i det inte ens vet varför jag känner som jag gör, kan det ge en fingervisning om att medvinden håller på att bli motvind. Sagan. Mitt liv. Som Jag regisserar.

Hur vill jag att den ska vara? Enligt ursprunget. Och om jag följder dess ursprung, följer min känsla, bara Min känsla, i allt, så landar jag där, mitt i min mitt, där inget kan nå mig som jag inte släpper in, ingen kan påverka mig som jag inte vill bli påverkad av.

Ger jag mig tid?

Tillåter jag mig att känna? Kan jag ligga på marken, i gräset, känna grässtråna kittla mig i nacke och mina nakna vader, kan jag tillåta mig stanna upp i varandet nog, för att känna pulsen under min kropp, vår Moders andetag, tillåta mig kopplas samman med henne för att ytterligare släppa in solens smekande värme på min hud, känna vindens försiktiga, trevande försök att vända min riktning åt mitten, mot min mitt.

Kan jag tvinna ett vinblad mellan mina fingrar och känna, låta det hjälpa mig minnas dess ursprung, tusen års historia, tillåta mig släppa in essensen av vinets karaktär och personlighet i vätskan som försiktigt tränger fram mellan bladets trådar, som färgar min hud lite lätt grön, tillåta mig dofta på mina fuktiga fingrar och minnas, att jag är, av samma Universum, kommen i samma tid lämnad på samma plats för att gemensamt uppleva, just nu, denna stund.

Kan jag smälta en Oliv i min mun, leka med kärnans skrovliga yta, känna sältan förföra mina känsliga sinnen, minnas tillsammans med minnet av olivträdets frö, där det en gång såddes med varsamma händer, just och enbart för mig, att få uppleva i detta nu, denna sensation av intryck, tungans tryck mot fruktköttets safter, kan jag tillåta mig det?

Sammansmälta med varandet i historien, skapandet av min saga.

Kan jag låta brödet torka upp smaker och safter, neutralisera vinets lite torra inverkan på mina slemhinnor, låta tänderna gnuggas av brödets innanmäte innan jag njutningsfullt låter det sköljas ner med ytterligare en klunk av liv. Odlat just då. För Bara mig. Just nu.

Kan Jag tillåta livet vidröra mig så. Kan jag tillåta mig essensen av dig att komma nära. Kan jag tillåta mig någon beröra mig så?

Kan jag njuta av frukten tillåta mig att ens plocka den sakta, mogna i min hand och skördas i mitt hjärta?

Kan jag värdesätta min saga, min ursprungligt välplanerade historia att följa njutningns kavalkad av upplevelser av utvald karaktär, kan jag vila i min mitt där jag endast är värd, värdefull och älskad, kan jag tillåta mig att tillåta all essens att vidröra mina sinnen och ge njutning som förför, låter mig färdas ytterligare ett och flera steg in, mot min mitt, där allt detta är, av sig självt, essensen av Jag, mitt liv.

Kan jag tillåta mig förstå att det finns ingen början, det finns inget slut, allt är en saga som förbättras efter hand, och delaktigheten avgör jag själv.

Vill jag vara medveten och delaktig, känna livets essenser, njuta dess frukter utforska och tillåta sinnenas dörrar vräkas upp i fullt flödande ljus för att släppa in liv, släppa in mig, släppa in dig!

Vill jag våga. Vill jag tillåta mig känna och sluta att fly, vill jag stå där i sanning och tillåta mig känna? Vill jag flyga i medvind och njuta besinningslöst hämningslöst flödande älskande viljande levande?

Vill jag smaka livets vin i den briljanta kombination av oliven och brödet, låta dem samsas och smeka mina smaklökar till en nästan outhärdlig nivå av lusta.

Vill Jag vara brödet och låta dig vara oliven, vill jag låta livet vara vinet som sipprar eller rinner, flödar eller forsar, allt efter min högsta önskan, min vackra sagas högsta plan, Vill jag minnas mitt jag i den bästa form, lära känna mitt jag i den njutning jag en gång tog form,



Ja. Det vill Jag. Nu. Och Nu.

Ingen början, Inget slut

Vi har alltid blivit matade med att allting har ett slut Därför går vi okså alltid och väntar på det där slutet. Vi har alltid blivit matade med att allt har en början, därför går vi också alltid och väntar på att något ska ta sin form, börja, få oss att inledas i en process.

Om vi tittar på det ur det Universella perspektivet så är allting just nu. Det skulle innebära att det varken finns slut eller början. Ingen början inget slut.

Om vi ser de närmaste dimensionerna med en tunn hinna emellan, som en nylonstrumpa med sin mjuka flexibilitet och sin finmaskiga genomsläpplighet kan vi företälla oss hur energi kan tränga igenom, fram och tillbaka, om nylonet vore som hinnan mellan dimensionerna..som ibland nuddar andra dimensioner, som ibland släpper igenom materia och ibland släpper igenom igen, på andra hållet..

Om livet vore denna pocess av skeenden som släpps fram och tillbaka genom dimensioner kunde vi se att det finns varken början eller slut...och i denna process i ett spiralliknande mönster innebärandes att vi alltid går runt...runt..och alltid kommer tillbaka till punkten där vi en gång startade för att hämta upp allt vi ej fick med oss förra rundan, precis innan vi stiger upp ett snäpp, till en högre frekvens, ett nyare varande upp, upp i spiralens för alltid snirklande bana som i sig kopplas samman i den Universella strukturen av cirkelmönster och spiraler..

Kan jag tillåta dina finmejslade linjer i dina fingrars hud kopplas med mina när du tar min hand? Kan jag tillåta din huds struktur mot min? Ton i ton där doften blandas för att skapa och bilda ytterligare en variabel av noter, som redan var blandad i ett annat Nu. Kan jag tillåta mig mötet där våra andetag blandas som de redan har gjort, tusanfalt gånger och samstämmigt andas in Liv med dig?

Kan jag tillåta mig förstå att Jag är du och du är jag, det finns inga gränser mer än de vi i motvind sätter. Det finns bara sammansmältning komplement och kordinerat varande. Synkronicitet. Olika kugghjuls samverkan för ett flödande upplevande i njutningens Nu.

Du är jag, Jag Är Du

Jag vet det Nu.