Tiden rinner för alltid

Jag talade med en vän idag

Som förstod mina ord. Kunde måla med samma pensel så att det kändes igen. Färga känslan av avgrund och smärta, ledsnad och flyktiga tankars smutsiga hopp

Jag talade en ganska lång stund med vännen
En tavla kunde målats av alla ord som spreds över duken

Jag kunde förstå mig själv i de yttringar som speglades
denna djävulska flykt från rädslor som fräter som frammanas så fort man tror de för evigt är bortglömda gömda fördömda att för alltid brinna i den helvetes eld som brinner från inom


Vi talade som djupast när jag faktiskt förstod det här måste upp det måste belysas
Jag tittade närmre i tre timmars tid

Ensamheten jag känner så väl är som vanligt den enda ovän och vän som kryper inpå och det var då det var där och precis då

Jag drogs ännu mer in och ner och ut

Jag talade själv till mig själv och igen som vareviga kväll blev mina ord bevingade trasor som fuktats med bensin utspottade av min raspiga rösts gråtande ulkande snoriga hesa ton

Det finns inget slut.

Det kommer aldrig ett slut.