HugoTheBoss5

Gode Gud ge mig styrka att vara stark.

Ge mig styrka att se vad jag kan göra i den sekund det behövs.

Att alltid vara där.

Att alltid finnas där.

Att avvärja lidande och ännu mer sorg.

Att kunna göra allt så du ska må bra.

Att stolt kunna säga att detta är Du.

I alla de ensammaste stunder finns ingen ensammare stund än när man räddar sitt barn tillbaka till liv och luft.

Instinkten väcker mig, säger mig, vakna !

och varenda sekund kommer jag att göra det, alltid, för Jag är vid din sida. Jag har valt att finnas där för dig, och du har valt mig som förälder, ett avtal mellan oss, jag följer min del.

Som den stolta Mamma jag är finns jag där i alla delar som är Du.

Mitt barn, vackra fina underbara gosiga ljuvliga Hugo Love Lind.

Du är en present, en Ängel en Juvel en Gåva

För oss alla att lära av

Men i stunder av tvivel på min egn förmåga är de Ensamt att vara Ensam

Och när den som skulle kunnat vara här i stöd och värme totalt avviker och hellre gör något kul.

Då prövas prövningarna och totaliteten spricker som en kristallskål i miljoner bitar.

Att vara ledsen i det äe enkelt. Att rädda sitt barn till andning helt apropå blir en vana som inte gör mindre ont bara vänjs in som en reflex

typ innan kaffet

Var är DU i det?

Vår Son är speciell. Den vackraste son jag kan tänka mig. Som jag Älskar med varje cell i mitt liv.

Som ska visa oss att alla själar har värde av Guld, vår Guldpojke, vår Prins, Love the Light.

Var Är Du i det?

Han andas. regelbundna inte helt djupa men regelbundna andetag. Börjar vakna till vällingklockan. Egentligen skulle han hett Skalman. Jag skrattar lite mjukt. Han vaknar EXAKT på klockslaget för välling. Unika lilla pojk. Klara instruktioner har han med sig. En bra instruktionsbok. Där han nu kommer ifrån.

Var han nu kommer ifrån.

På en stråle med Quan Yin drömde jag. Och när jag såg hans sneda ögon log jag.

Och när Doktorn Nonchalant, ja kanske till och med Arrogant, 50 minuter efter födseln svepte in på uppvaket och viftade med handen att Jag förmodligen fått en pojke med Downs Syndrom blev jag inte Chockad över nyheten. bara Chockad som Människa, hur man kan leverera olika sanningar..

Och hur doktorn två dagar senare sveper in på samma vis med sin kår som en luden svans efter sig, tittar flyktigt på "Problembarnet" och säger, Ja, kanske inte då, äsch, nu ser han ju inte ut att ha det"

Och hur doktorn sedemera klart deklarerar att de på detta sjukhus verkligen EJ har något programm för sådana barn så provtagningar där kan jag glömma..

Det är då jag inser

Förstår

Hur det känns att vara Utlänning

Utlämnad

Uttittad

Utblottad

Blottad

Hatad

för att vara något eller någon

Som andra ej kan acceptera

UTBÖLING

Och jag Håller Hugo nära, tittar på han vackra ansikte som jag vant mig vid

Hans sneda ögon som då fortfarande var ett par springor

Hans späda kropp som fötts för tidigt

Och vet med mig att detta barn är det mest speciella jag upplevt i mitt liv

Han ska förändra min värld till att bli mjuk och kärleksfull

Och han kan förändra allas värld men det gäller att våga

se

värdet i även honom.

Hugo är ej sjuk.

De har och de kan, än sålänge ej hitta några som helst komplikationer. och tro mig vad de letat.

Det borde vara förbjudet för en förälder att behöva uppleva alla dessa undersökningar som kan göras med en nyfödd.

Att se läkaren göra Ultraljud på hjärnan, medan de håller fast honom, naken, utlämnad, hårt grepp, gele över hela huvudet, stor bildskärm, rörig grötig bild, tystnad (Ja man hinner tänka mkt) Ja titta säger läkaren... tystnad (Andningsuppehåll för mig) Ja men jo det ser väl normalt ut.

Lång utandning, papper, torka bort gelén, ta den lilla kroppen i min famn, hålla nära, pussa på hans panna som jag lärt mig han älskar..tillbaka in i undersökningsrum nr. 1.. klä på honom, få nya instruktioner, förmaningar, remisser, till nya undersökningar, de SKA hitta vad felet är och jag tänker, inget är väl fel?

Det r väl rätt äve om det ej är som Ni vill?

Annars hade det ju ej varit?

Och i detta.

Ensamheten som vuxen. Att ej ha Dig att kommunicera det med.

Att ej kunna ge uttryck när som helst. ÄNNU en aspekt i ensamheten av detta skeende.

Nu ligger han här vid min sida, veckans stress har varit vikten. Hugo går ej upp i vikt. alls. tvärtom krymper han.

Vill du som förälder se och uppleva ditt barn tyna bort?

Svar Nej.

Du matar perfekt, tar hand om perfekt, gör avkall totalt på ditt eget liv (Åker ej på semester tex)

Total hängivelse åt barnet

Och hos läkaren faller domen

Nej, inte bra det här, det fungerar ej. Inläggning är aktuellt, han måste tas hand om. ÄNNU bättre.

Hur?

Som en Hyena biter den dig i hasorna. blodigt blir det. Stressen är fullkomlig. HUR gör jag det ÄNNU bättre för mitt barn?

Sträcker ut mina händer räcker ut dem i sorg till den det berör..

Total tystnad och ignorans.. Annat är viktigare

Inser min status som Ensam förälder, jo jag borde räknat med det. jag vet ju.

Men hoppet?

Hoppet är en jävla Illusion som kan sparkas in i evigheten.

Så gör jag. tar mitt lilla barn i famnen, känner efter. Kan han ha gått upp ett Gram?

Eller är det jag som åter denna dag ej ätit något eller gråtit bort för många tårar så jag förstärker Illusionen med min svaghet?

Hur blir jag en stark Mamma i min svaghet?

Hugo Love Lind

En Änglalik Österländsk Magisk liten pojke som är här och sprider sin Kärlek

Hur kan Jag vara annat än Lycklig?


*

HugoTheBoss4

Guldpojken

Love

Hugo Love Lind

Kallad Hugo då Tyskarna ej kan säga Love

En blond lockig Änglapojke

Som kommer med fred och kärlek

för att skapa fred och kärlek

för de som önskar

fred och kärlek

där vit flagga kan svaja förevigt

in eternity

om man vill


Redan sin första levnadsvecka har han åstadkommit att förena vuxna Egon att smälta samman i samförstånd på det finaste vis

Och väckt många tankar

Upplyst

Öppnat ögon att Fred är det enda som kan ge frid

Inget någonsin kan vara mer vktigt

Än kommunikation och milda tankar

Snälla ord och Omtankar

Det finns inget annat!

Hur mycket krig det än krigas

kommer inget att besvaras

med mer än tystnad och finstämd energi

för att se vad som är av vikt i livet

BARNEN

Utan rättegångar

Utan Hot

Utan maktspel

Utan att visa sin drama

Det finns bara vad Hugo vill visa

Kärlek.

HugoTheBoss3

"När Lillen Kom till jorden.. det var en dag i Maj..."

fredagen den 13 Maj 2011 11 minuter över 13, i blå årets energi.

Vad kan det bli annat än en speciell pojk?

Högt Älskad och vaktad av hela Änglakören från Nord till Syd. En pojke, en påg,

Vår påg.

HugoTheBoss 2

När jag kom till rutinkontrollen, Fredagen den 13 Maj 2011, hade jag max 2 timmar kvar att leva.




45 minuter senare var Hugo född.



Hade inte läkaren gjort en extra koll hade det ej upptäckts att livmoderväggen höll på att spricka.



Min kropp har vetat under dessa månader, även innan, att det är dags att stänga ner. Flera faktorer att peka på nu efterråt.



Tex. har mkt av min mukelmassa förtvinat. Enkla (?) saker jag borde märkt.



Med dessa rader vill jag bara påminna er om att Ni är värdefulla ♥



LEV



Var i livet men kanske, Driv det ej.



Ta hand om det om är av vikt, det glädjefyllda, lämna det negativa därhän.



Skapa mjuka vackra ömsinta Nära Minnen.



Tack för Livet ♥

HugoTheBoss 1

Hur vet man att det är dags?



Det vet man inte. Kroppen är lika nyckfull som en tjurig treåring som vill ha glass men inte får rätt glass så då vill hon inte ha glass.



Här började det med ett BH – Band.



Höger sida faktiskt.



Skav, eller nja inte skav men en irritation.



Jag menar, det borde vara valkar på axlarna för BH – band, eller? Efter 25 års konstant användande finns liksom inga ursäkter för en irritation.



Eller att ligga på rygg.



Att ligga på mage är ganska uteslutet men jag har provat. Och somnat så några ggr. Och vaknat med en ilsken halvt ihjälklämd bebis. Kommer han ut som en mops vet vi varför. ”Hon sov på mage, stackars barn”



Ligga på rygg medföljer att ländryggen häver sig och välver sig i en vacker både som följer magens kurvatur. Svankrygg på Svenska. Ont gör det.



Man kan ju lägga en kudde under och vila i frid en stund men sen kommer tricket att ta bort kudden och det är här den tekniken visar sig ha en brist. Ryggen känns då som om de skulle gå av på mitten så det låter man liksom bli.



Smärtor av olika slag finns ändå, jag behöver ju inte skapa fler.



Att sova på rygg med båda benen uppdragna är jätteskönt.



Tills man tappar ett ben.



Vilket inträder ungefär 1,3 minuter in i sömnen, och kan upplevas som en Ut ur Kroppen Upplevelse, Ett jäkla ryck går genom hela kroppen och man vaknar i panik för att konstatera att det var varken en UKU eller en NDU det var bara ett tappat ben.



Fast de 1,3 minuterna är osannolikt sköna. Nästan så det är värt det.



En annan hint om att det är dags är när det inträder kräksjuka samtidigt som Bebis helt sonika bestämmer sig för att flytta sig från sitt fixerade läge till det mycket mer bekväma läget, på Tvären!



Samma natt. En natt har många timmar, fråga en kräksjuk havande kvinna. Vi vet. Samtidigt som det gör ont i knäna, bebisen sparkar hej vilt och det enda man önskar är att ligga i fosterställning med någons varma armar runt sig så ligger man i påtvingad fosterställning och gnyr medan spyorna pulserar fram då och då som en jävla för stor Bas till för jävla dålig musik. Man blir, irriterad. Gnällig.



Och BH-Bandet känns av. Mycket.



Något som också känns är om du glömt rakat benen på 2-3 dagar. I fosterställning tvinnas dina ben intimt ihop och det skavet som uppstår, vilket också borde vara long gone borta eftersom dom benen varit rakade så länge jag minns, är fruktansvärd pina. Det svider liksom. Bränner.



Att få ont i knäna istället för livmodern där de facto Förvärkarna äger rum är också ett hett tips på att det snart är dax.



”Jag har förvärkar, Det gör jätteont i mina knän”



Att låta bli o kamma sig är en annan vink.



Normalt sett drar jag fingrarna genom håret på morgonen och sätter om gummibandet, som jag oftast glömmer kvar.



Det blir liksom en extra kudde att luta kinden på och är håret någotsånär nytvättat så är det riktigt mysigt.



Om det snart är dags är det inte ett dugg mysigt kan jag lova. Det sticks, klias kittlas retas och jävlas hela natten lång, saxen är för länge sedan undangömd av förstående familjemedlemmar.



Om eftermiddagen kommer och det fortfarande ser ut som om jag inte kammat mig är det förmodligen helt korrekt. Hämnden mot håret känns ganska ok i dessa lägena.



Att byta kläder är skit-tradigt.



Precis efter en dag när man gått in tältet och det är format och lagom mysigt efter ens kropp och kroppen har vant sig exakt vid alla ställen som skaver, så ska det bytas? Eller tas av? Nja, jag är ytterst skeptisk.



Även här är familjemedlemmarna förstående och säger, Mamma, det är dags.



På altanen är det för varmt. Och den där jävla bäcken brusar ikapp med min irritation. Hur kunde jag bara tycka att den var mysig? Livgivande?



Bah, Bullshit, den dönar ända in i sovrummet och tanken att gräva bort den har slagit mig.



Hästarnas gnägg är också något som jag funderar på, jag menar, i USA opererar dom bort stämbanden på hundar och lea ungar (Det sista har jag inte bevis för)



Men Hästar? Har jag aldrig hört. Och jag vågar inte Googla på det. Tänk om jag får en Idé.



Väskan ska packas och väskan är i alla fall framplockad. Här har jag ett dilemma. På senaste Mötet med sköterskan (Hon använde alldeles för mycket kajal) berättade hon att Mamman hade egna kläder medan bebisen använde sjukhusets kläder medan man ligger kvar.



Nu har jag plötsligt fått för mig att det är tvärtom. Och jag kan inte för mitt LIV komma på vilket som var rätt.



I värsta fall får jag ett nytt samtal med sköterskan. Det står jag inte ut med, tänk om hon har för mycket Rouge denna gång?



Jag packar både och, vilket innebär en större väska. Dotra himlar med sina ögon. ”Ska du flytta?”



Fan, det är ju min replik? Jädrans ungar som ärver allt från en.



Ja det är alltså snart dags och medan BH bandet finner nya ytor att irritera kliar jag mig i huvudet och undrar, är det inte över snart?



Och det är precis då han placerar en välriktad box med sluten näve, rakt på urinblåsan så att den absolut avslappnade och sköna ställningen som äntligen infunnit sig efter mycket joxande, måste bytas ut mot



”Hur man tar sig till Toa på snabbaste vis”



Life is Good.

Några av oss :-)

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.10150188923724492.307809.739779491

Hej på ett tag.

41 år på en vecka.


I ett dödsögonblick passerar hela livet revy. Det har man ju hört.

Även i ett ögonblick eller en stund av ett liv kan samma företeelse inträffa.

Revyn alltså, Inte själva döden.

När man ska utsätta sig själv för något ytterst påfrestande triggar man det undermedvetna att revoltera en bit och släppa ut lagrade minnen och upplevelser. Detta är på samma gång både bra och mindre kul. Men det sker.

Jag har haft den mest underbara graviditet någonsin. Mobil med stil kan man säga. Utan extra vikt, endast bebisens/vätskans/moderkakans vikt har lagt som en topping mitt på magen därfram. Inget annat.

Inga Mammakläder har behövts. Jag har orkat vara ganska aktiv, mått bra, sovit gott och bara haft lugn och ro.

Dock har jag nu en OP framför mig, och bara vetskapen om detta har ju triggat mig förr att totalt övertygande tvingat läkarna att bokstavligen Ta ut det där barnet NU.

Denna gång är verkligen annorlunda.

Då inte en själ har kunnat stressa mig in i liv eller situationer som jag ej mått bra av, har jag kunnat vara mig själv och det har varit underbart.

En vecka, lite drygt, är kvar nu.

En vecka med Revy.

För nu kommer bilderna. Minnena, situationerna, skiten.

41 år på en dryga vecka.

Jag mår förträffligt i det, men vet också att det kan brista vilken sekund som helst, för det har varit mycket att hålla samman och koordinera rent känslomässigt. Ensamt. Mycket ensamt har det varit, på ett väldigt bra vis men också på ett sätt där jag verkligen upptäckte vem som brydde sig och ej. Ett uppvaknande även det.

Jag har bara en önskan i detta, det är frid.

Att få åka till sjukhuset nästa vecka med väskan i ena handen och Frid i andra handen.

Den som skulle kunnat vara med visade sig, som vanligt vara den som svek mest.

Nej jag vet att enligt ”The work” kan ingen mer än jag själv svika mig i mina förväntningar, men jo, jag äger rätten att känna och uttrycka det så. I alla fall tills jag funnit en känsla som ger mig en annan sanning, en annan historia att berätta.

Jag hör redan nu att det heter att jag uteslutit pappan men eftersom pappan själv skriftligen i domstol påpekar att barnet förmodligen ej är hans, så ser jag ej det som ett uteslutande från min sida. Jag ser det som Frid. För mig.

Och jag önskar Frid.

Jag vet att denna sk. Uteslutning blir ytterligare ett kapitel i hämnden mot mig för att jag ej orkar eller står ut med elakheter, det är ok. Det också.

Jag står även ut med fortsatt och utdragen stämning, hot och hat mot mig. För säg den höggravida kvinna som satt sig i en bil för att leverera barn till Sverige med några veckor kvar att föda? Eller direkt efter förlossning nysnittad med spädbarn och 3 – åring köra till Sverige? Visa mig den kvinna som skulle göra det.

Ja jag anser mig ha rätt att stanna i Frid.

Jag gav chans att mötas här, på plats, för att dom skulle kunna verkställas, men det MÅSTE bråkas, kontrolleras, krävas, Hävas, Dirigeras.

Och jag har ej intresse i det.

Jag har en vecka kvar.

FRID.

RESPEKT.

TRYGGHET.

TYSTNAD.

Revy.

41 års revy när jag nu förbereder mig än en gång för att Dö.

Ja så är det.

Inte för att jag tror det. Det menar jag ej. Men allt kan hända. Och jag är helt i händerna på min yttersta plan, vem vet vad jag bokade för möten nästa vecka? Kanske Sankte per just nu i denna stund har beställt hem Gevalia?

En Operation, ett kejsarsnitt är väl inget? Sägs det.

Nej säkert så. Det är bara ett av de största operativa ingrepp man kan göra. Men det är ju klart. Om man jämför med att få ett nytt hjärta så blir det ju relativt ömkligt. Men nu handlar det ej om ett nytt hjärta. Det handlar om en liten (Nja, ganska stor) pojke ska födas. I FRID.

Jag ska utelämnas till vårdens nyckfulla eventuellt stabila status just i den stund om det sker.

Och jag önskar Frid.

Jag är VÄRD frid.

Bebis är värd att födas till frid.

Riskfyllt är det alltid men varför ställa det på sin spets och lägga till ännu mer stress?

Varför mailas jag och jagas dag som natt med hat och hot om vilken dålig person jag är, när naturen, denna sista vecka säger till mig att sova, gosa ner mig med en god bok och bara njuta av tystnaden och stillheten.

Varför ska det krävas och jävlas, lockas och pockas, smekas med ena handen och krossas med andra, precis som alltid, denna sista vecka som jag har kvar, när allt annat också passerar, från mitt eget bebis-stadie till dagens datum, som i och för sig är fantastiskt men skuggas av mina erfarenheter, mina skräckupplevelser vad det gäller förlossningar och minnen. Alla dessa minnen som jag tillåtit flöda fram.

Vad med ordet Hänsyn? Betyder det något?

Och nej min offerkofta är vare sig randig eller blå, om den ens finns, jag undrar, funderar, tänker.

Och inser att en förändringens vind aldrig blåste.

En förändringens vind aldrig kom.

Det viktigaste är bara att hävda, hota, hata, locka, låtsas, för att sedan trampa. Om igen.

Men denna vecka är min.

Och den är LEGALT lat. Med Mänskliga rättigheter i ryggen tar jag stöd av FRID.

Jag gav alla chanser och möjligheter till förändring, det förbisågs.

Jag gav alla möjligheter till möte.

Jag gav all information om bebis.

Men lagen om vem som kan vinna och få flest rätt vann.

Hoppas det känns kärleksfullt.

Tack till alla som faktiskt brydde sig. Erbjöd sig till och med, att vara vid min sida, kvinnor, män, vänner, okända, vackra varelser, Änglar, jag blev stum av vördnad för all den kärlek som faktiskt finns.

Jag har och kommer att ha sällskap av Frid.

Detta är min sista förlossning. Och den blir vacker.

Lugn, fridfull och jag är i de bästa händer.

Och dagarna som nu räknas ned är fyllda med Revy, men jag väljer att låta Revyn ge mig skratt.

Jag väljer Eva Rydberg. Tage Danielsson. Magnus o Brasse.

Framför alternativet.

Jag håller näsan högt, långt över ytan så det är gott om luft.

Och när allt är över och ropen skallar, svikare, Hur kunde du, det var ett stort misstag att utesluta, du uteslöt, bla bla bla… så ler jag och vet

Att den enda som uteslöt sig själv var den som valde och fick resultatet av det som skedde.

Jag väljer Frid in i detta.

Någon annan valde Krav hot och domstol.

Det behöver jag ej vara del av denna och nästkommande veckor.

LEGALT som det heter har jag läst. Kan jag SKITA i vilket på grund av att jag FAKTISKT har en legal anledning.

SÅ.

41 Års revy

I en vecka

Resultatet lär vi ju märka.

Dör jag så dör jag.

Kommer det fler blogginlägg så dog jag inte.

En Lillebror ska komma till världen.

Vi ses! Förr eller senare.

.

Berörd

Fladdrande, lätt, påtagligt, subtilt, dock, ett faktum.

Jag blev rörd. Berörd.

Som små vingars slag mot min själs starka plåt.

Svajade till.

Hajade till.

Spärrade upp mitt hjärta i ett Universumstort svart hål

Lät mig beröras

tillät mig känna

tillät mig känna efter

jag blev berörd

förvånat kände jag

Hjärtats enorma utvidgningfas

Expansion

Reaktion

Regnbågens alla färger

Universums alla känslor

Tacksamhet till Alltet

Och tacksamhet till dig

DIG

I all enkelhet

Så stort

Så vackert

så litet

så allt.

Tack!

In i Drömmen ser jag Sanningen

"Jag ser det jag

väljer att se och

det jag ser

det är jag"

(Sebastian Andersson)

Alltet

DET var en tjock liten påg... sa doktorn och log.

Tror Herr doktorn är lite snoppfixerad, för han tog bilder ur alla vinklar och fnissade under tiden.

Nu tror jag mig förstå stoltheten över att ÄNTLIGEN få en pojke haha.

Jag hade gått ner ett kilo. Vilket innebär att vara gravid denna gången var rena bantningen eftersom de andra kilona garanterat tillhör bebis, moderkaka och vätska.

Vi har satt prel.datum, beroende på om mitt blod är ok kan OP ske. Efter att jag var så sjuk för en tid sedan är blodet fortfarande inte ok och eftersom min blodgrupp är den vad den är, så gäller speciella regler. Frisk eller ingen OP. Kul!

Så, ny Medocin och massa bra affirmationer, så ska vi se om det inte kan titta ut en parvel mkt snart ändå.

Alla beslut tagna, i övrigt allt bra, värmen har försvunnit och det välkomnades, fast vi sliter ju inte lika mkt på solstolarna här då.

Det till och med BLÅSTE här igår, något mkt ovanligt, chocken hänger i.

Shoppade till Lillebror igår, nu är det komplett, förutom en bärsjal som jag tror mig kunna arrangera själv. *Mysigt*

Vem är pappan? Undrar folk, var är pappan? Undrar folk, och tar för givet att en av de män som frekvent besöker oss BORDE vara pappan.

Ja se folk.

Ha en underbar Tisdag!

:-)

(Symbolen talar för sig själv, den behöver ingen beskrivning)

I morgon

 I morgon Måndag.

Viktig dag. I need someone to hold my hand I think...

I morgon får vi datumet.

Hittills har jag mått så otroligt bra, lättsamt, lyckligt, sprungit runt på moln, allt med graviditeten har bara varit, mys.

I morgon ska allt bestämmas, från vem som ska vara med till valet av narkos eller lokalbedövning.

Jag hoppas och önskar och vill, att allt känns lika bra efter morgondagen.

Sista Ultraljudet ska göras, allt förberedas, nedräkningen är Nu.. och snart

Snart mkt snart

Är det nu.

*

Jag ska inviga min eldstad i morgon.

Den har väntat på ett speciellt tillfälle.

Oavsett vad som bestäms eller hinner ändras till i morgon.. så ska jag fira livet

Och det som Är.

Med en Ceremoni för just

Liv Kärlek och all den gemenskap jag fått på vägen.

*Tacksam*




♥