HugoTheBoss5

Gode Gud ge mig styrka att vara stark.

Ge mig styrka att se vad jag kan göra i den sekund det behövs.

Att alltid vara där.

Att alltid finnas där.

Att avvärja lidande och ännu mer sorg.

Att kunna göra allt så du ska må bra.

Att stolt kunna säga att detta är Du.

I alla de ensammaste stunder finns ingen ensammare stund än när man räddar sitt barn tillbaka till liv och luft.

Instinkten väcker mig, säger mig, vakna !

och varenda sekund kommer jag att göra det, alltid, för Jag är vid din sida. Jag har valt att finnas där för dig, och du har valt mig som förälder, ett avtal mellan oss, jag följer min del.

Som den stolta Mamma jag är finns jag där i alla delar som är Du.

Mitt barn, vackra fina underbara gosiga ljuvliga Hugo Love Lind.

Du är en present, en Ängel en Juvel en Gåva

För oss alla att lära av

Men i stunder av tvivel på min egn förmåga är de Ensamt att vara Ensam

Och när den som skulle kunnat vara här i stöd och värme totalt avviker och hellre gör något kul.

Då prövas prövningarna och totaliteten spricker som en kristallskål i miljoner bitar.

Att vara ledsen i det äe enkelt. Att rädda sitt barn till andning helt apropå blir en vana som inte gör mindre ont bara vänjs in som en reflex

typ innan kaffet

Var är DU i det?

Vår Son är speciell. Den vackraste son jag kan tänka mig. Som jag Älskar med varje cell i mitt liv.

Som ska visa oss att alla själar har värde av Guld, vår Guldpojke, vår Prins, Love the Light.

Var Är Du i det?

Han andas. regelbundna inte helt djupa men regelbundna andetag. Börjar vakna till vällingklockan. Egentligen skulle han hett Skalman. Jag skrattar lite mjukt. Han vaknar EXAKT på klockslaget för välling. Unika lilla pojk. Klara instruktioner har han med sig. En bra instruktionsbok. Där han nu kommer ifrån.

Var han nu kommer ifrån.

På en stråle med Quan Yin drömde jag. Och när jag såg hans sneda ögon log jag.

Och när Doktorn Nonchalant, ja kanske till och med Arrogant, 50 minuter efter födseln svepte in på uppvaket och viftade med handen att Jag förmodligen fått en pojke med Downs Syndrom blev jag inte Chockad över nyheten. bara Chockad som Människa, hur man kan leverera olika sanningar..

Och hur doktorn två dagar senare sveper in på samma vis med sin kår som en luden svans efter sig, tittar flyktigt på "Problembarnet" och säger, Ja, kanske inte då, äsch, nu ser han ju inte ut att ha det"

Och hur doktorn sedemera klart deklarerar att de på detta sjukhus verkligen EJ har något programm för sådana barn så provtagningar där kan jag glömma..

Det är då jag inser

Förstår

Hur det känns att vara Utlänning

Utlämnad

Uttittad

Utblottad

Blottad

Hatad

för att vara något eller någon

Som andra ej kan acceptera

UTBÖLING

Och jag Håller Hugo nära, tittar på han vackra ansikte som jag vant mig vid

Hans sneda ögon som då fortfarande var ett par springor

Hans späda kropp som fötts för tidigt

Och vet med mig att detta barn är det mest speciella jag upplevt i mitt liv

Han ska förändra min värld till att bli mjuk och kärleksfull

Och han kan förändra allas värld men det gäller att våga

se

värdet i även honom.

Hugo är ej sjuk.

De har och de kan, än sålänge ej hitta några som helst komplikationer. och tro mig vad de letat.

Det borde vara förbjudet för en förälder att behöva uppleva alla dessa undersökningar som kan göras med en nyfödd.

Att se läkaren göra Ultraljud på hjärnan, medan de håller fast honom, naken, utlämnad, hårt grepp, gele över hela huvudet, stor bildskärm, rörig grötig bild, tystnad (Ja man hinner tänka mkt) Ja titta säger läkaren... tystnad (Andningsuppehåll för mig) Ja men jo det ser väl normalt ut.

Lång utandning, papper, torka bort gelén, ta den lilla kroppen i min famn, hålla nära, pussa på hans panna som jag lärt mig han älskar..tillbaka in i undersökningsrum nr. 1.. klä på honom, få nya instruktioner, förmaningar, remisser, till nya undersökningar, de SKA hitta vad felet är och jag tänker, inget är väl fel?

Det r väl rätt äve om det ej är som Ni vill?

Annars hade det ju ej varit?

Och i detta.

Ensamheten som vuxen. Att ej ha Dig att kommunicera det med.

Att ej kunna ge uttryck när som helst. ÄNNU en aspekt i ensamheten av detta skeende.

Nu ligger han här vid min sida, veckans stress har varit vikten. Hugo går ej upp i vikt. alls. tvärtom krymper han.

Vill du som förälder se och uppleva ditt barn tyna bort?

Svar Nej.

Du matar perfekt, tar hand om perfekt, gör avkall totalt på ditt eget liv (Åker ej på semester tex)

Total hängivelse åt barnet

Och hos läkaren faller domen

Nej, inte bra det här, det fungerar ej. Inläggning är aktuellt, han måste tas hand om. ÄNNU bättre.

Hur?

Som en Hyena biter den dig i hasorna. blodigt blir det. Stressen är fullkomlig. HUR gör jag det ÄNNU bättre för mitt barn?

Sträcker ut mina händer räcker ut dem i sorg till den det berör..

Total tystnad och ignorans.. Annat är viktigare

Inser min status som Ensam förälder, jo jag borde räknat med det. jag vet ju.

Men hoppet?

Hoppet är en jävla Illusion som kan sparkas in i evigheten.

Så gör jag. tar mitt lilla barn i famnen, känner efter. Kan han ha gått upp ett Gram?

Eller är det jag som åter denna dag ej ätit något eller gråtit bort för många tårar så jag förstärker Illusionen med min svaghet?

Hur blir jag en stark Mamma i min svaghet?

Hugo Love Lind

En Änglalik Österländsk Magisk liten pojke som är här och sprider sin Kärlek

Hur kan Jag vara annat än Lycklig?


*