HugoTheBoss 1

Hur vet man att det är dags?



Det vet man inte. Kroppen är lika nyckfull som en tjurig treåring som vill ha glass men inte får rätt glass så då vill hon inte ha glass.



Här började det med ett BH – Band.



Höger sida faktiskt.



Skav, eller nja inte skav men en irritation.



Jag menar, det borde vara valkar på axlarna för BH – band, eller? Efter 25 års konstant användande finns liksom inga ursäkter för en irritation.



Eller att ligga på rygg.



Att ligga på mage är ganska uteslutet men jag har provat. Och somnat så några ggr. Och vaknat med en ilsken halvt ihjälklämd bebis. Kommer han ut som en mops vet vi varför. ”Hon sov på mage, stackars barn”



Ligga på rygg medföljer att ländryggen häver sig och välver sig i en vacker både som följer magens kurvatur. Svankrygg på Svenska. Ont gör det.



Man kan ju lägga en kudde under och vila i frid en stund men sen kommer tricket att ta bort kudden och det är här den tekniken visar sig ha en brist. Ryggen känns då som om de skulle gå av på mitten så det låter man liksom bli.



Smärtor av olika slag finns ändå, jag behöver ju inte skapa fler.



Att sova på rygg med båda benen uppdragna är jätteskönt.



Tills man tappar ett ben.



Vilket inträder ungefär 1,3 minuter in i sömnen, och kan upplevas som en Ut ur Kroppen Upplevelse, Ett jäkla ryck går genom hela kroppen och man vaknar i panik för att konstatera att det var varken en UKU eller en NDU det var bara ett tappat ben.



Fast de 1,3 minuterna är osannolikt sköna. Nästan så det är värt det.



En annan hint om att det är dags är när det inträder kräksjuka samtidigt som Bebis helt sonika bestämmer sig för att flytta sig från sitt fixerade läge till det mycket mer bekväma läget, på Tvären!



Samma natt. En natt har många timmar, fråga en kräksjuk havande kvinna. Vi vet. Samtidigt som det gör ont i knäna, bebisen sparkar hej vilt och det enda man önskar är att ligga i fosterställning med någons varma armar runt sig så ligger man i påtvingad fosterställning och gnyr medan spyorna pulserar fram då och då som en jävla för stor Bas till för jävla dålig musik. Man blir, irriterad. Gnällig.



Och BH-Bandet känns av. Mycket.



Något som också känns är om du glömt rakat benen på 2-3 dagar. I fosterställning tvinnas dina ben intimt ihop och det skavet som uppstår, vilket också borde vara long gone borta eftersom dom benen varit rakade så länge jag minns, är fruktansvärd pina. Det svider liksom. Bränner.



Att få ont i knäna istället för livmodern där de facto Förvärkarna äger rum är också ett hett tips på att det snart är dax.



”Jag har förvärkar, Det gör jätteont i mina knän”



Att låta bli o kamma sig är en annan vink.



Normalt sett drar jag fingrarna genom håret på morgonen och sätter om gummibandet, som jag oftast glömmer kvar.



Det blir liksom en extra kudde att luta kinden på och är håret någotsånär nytvättat så är det riktigt mysigt.



Om det snart är dags är det inte ett dugg mysigt kan jag lova. Det sticks, klias kittlas retas och jävlas hela natten lång, saxen är för länge sedan undangömd av förstående familjemedlemmar.



Om eftermiddagen kommer och det fortfarande ser ut som om jag inte kammat mig är det förmodligen helt korrekt. Hämnden mot håret känns ganska ok i dessa lägena.



Att byta kläder är skit-tradigt.



Precis efter en dag när man gått in tältet och det är format och lagom mysigt efter ens kropp och kroppen har vant sig exakt vid alla ställen som skaver, så ska det bytas? Eller tas av? Nja, jag är ytterst skeptisk.



Även här är familjemedlemmarna förstående och säger, Mamma, det är dags.



På altanen är det för varmt. Och den där jävla bäcken brusar ikapp med min irritation. Hur kunde jag bara tycka att den var mysig? Livgivande?



Bah, Bullshit, den dönar ända in i sovrummet och tanken att gräva bort den har slagit mig.



Hästarnas gnägg är också något som jag funderar på, jag menar, i USA opererar dom bort stämbanden på hundar och lea ungar (Det sista har jag inte bevis för)



Men Hästar? Har jag aldrig hört. Och jag vågar inte Googla på det. Tänk om jag får en Idé.



Väskan ska packas och väskan är i alla fall framplockad. Här har jag ett dilemma. På senaste Mötet med sköterskan (Hon använde alldeles för mycket kajal) berättade hon att Mamman hade egna kläder medan bebisen använde sjukhusets kläder medan man ligger kvar.



Nu har jag plötsligt fått för mig att det är tvärtom. Och jag kan inte för mitt LIV komma på vilket som var rätt.



I värsta fall får jag ett nytt samtal med sköterskan. Det står jag inte ut med, tänk om hon har för mycket Rouge denna gång?



Jag packar både och, vilket innebär en större väska. Dotra himlar med sina ögon. ”Ska du flytta?”



Fan, det är ju min replik? Jädrans ungar som ärver allt från en.



Ja det är alltså snart dags och medan BH bandet finner nya ytor att irritera kliar jag mig i huvudet och undrar, är det inte över snart?



Och det är precis då han placerar en välriktad box med sluten näve, rakt på urinblåsan så att den absolut avslappnade och sköna ställningen som äntligen infunnit sig efter mycket joxande, måste bytas ut mot



”Hur man tar sig till Toa på snabbaste vis”



Life is Good.