Ärande av varande

Tiden rinner..försvinner..

så många NU att uppleva

Känner mig som en marionett, styrd av triljoners obevekliga pekfinger

flyr i tankar som lättade drar iväg

stannar upp ibland, minns, känner, tänker

funderar

undrar

och mitt i de mest flyktiga tankar

gnuggas en bebisnäsa mot min kind, ett tafatt försök till en första puss, ett kluckande bebisskratt, Nuet är här igen, hur kan jag inte bara vara här.

Kärleken till ett barn är verkligen totalt och finit.

Uppfylld av känslor ser jag djupt in i visa ögon som smalnar till springor i kiknande skratt

Jag såg en tjej meed Downs Syndrom, bära en Tshirt med texten: "Utrotningshotad"

Vad känslorna gjorde med mig just där och då kan jag inte sätta ord till

Det svämmar över. Jag har gråtit i över ett dygn. Vågar knappt tro.

Och tröttheten tar ut sin rätt. Avlastning. Vi får kanske assistent. Många tankar igen.

Vem vill lära känna mitt barn? Kommer denna någon att längta efter att busa med honom?

Eller är det bara en lön?

Dags att sova. Nära. i värme.

*