Destination bortom

Någonstans i Cyberspace vibrerar mina ord fortsatt. Dock inte här. Just nu.

Tack för alla år av läsande och kommentarer.

Carola

Hand i hand

Att följas åt. Sida vid sida

Inte bakom, inte framför, inte långt ifrån

Sida vid sida

Som två synkronicerade stöttepelare

Som exakt avväger den andres behov

Sår egen näring

Låter sina rötter flätas samman

Aldrig sågar av en gren för den andre

Låter varandra fingrar flätas samman

Själar smälta ihop

Till enhetlig kreativitet

I ett gemensamt varande där den ene njuter och den andre njuter för att den ene njuter

Utan avund eller missunnsamhet

Med det bästa i hjärtat för den andre

Alltid lojalt sätta sig själv först så att den andre kommer först

Alltid vattna sin egen själ så at den andres inte skrumpnar

Tillåta alla, precis alla känsloyttringar som existerar

Hylla ilska

Hylla gråten

Hylla oförutsedda händelsers effekt

Hylla individen

Tillsammans
Hand i hand med båda händer

Stolt se dig växa för då växer jag

Stolt visa upp dina dåliga sidor för då vet jag du är sann

Milt forma min kropp efter din även när det regnar

Se mitt förflutna som ett bra kapitel att läsa på äldre dagar

Alltid vara modig nog att vara rädd

Alltid vara öppen med allt som jag är rädd för då du älskar att krama min rädsla

Aldrig sätta vänners tyckande eller din image före min litenhet

Hand i hand även i det stora, när alla stjärnor lyser

Tillsammans sjungande vid elden på stranden

Lekande med barnen, vettvilligt i gräset

Se varandra

Se igenom varandra

Se på varandra vad du behöver

Önska mitt bästa oavsett vad

Aldrig härska, aldrig behöva behärska, bara acceptera

Låta huden växa samman

Tungorna tala tillsammans

Ögonen blick stråla ihop

Utan krav på polish

Utan krav på hel och ren

Utan krav på märken och status

Bara smutsigt rent intimt innerligt skönt och avslappnat vi

Frisläppta

Från samhällets alla krav

Frisläppta själar lösgjorda från mina egna bojor

För att slingrande samsas om så liten yta så möjligt i det stora hela

För att tillsammans

Upptäcka

Resten av livet

I djup

Kärlek

Nu.

Man trampar bara på det man inte vill behålla. Det man medvetet eller omedvetet anser sig ej vilja ha i sitt liv längre. Detta har man råd att trampa sönder, förgöra, döda.

Låter det drastiskt?

Ja, det kan vara nog så känsligt i en kärlek. Som är envägsriktad.

Då kan det kännas stort och svårt.

Om man inser när det är dags att släppa taget och gå vidare, kan man rädda mycket av sin egen energi. Det finns inte mycket som dränerar en så som att ge kärlek och omsorg och aldrig få tillbaka. Även om man inte ska förvänta sig, så finns det där, förhoppningen om samspel, givande, fående.

Sitt eget värde är det viktigaste att se,känna, förstå. När jag förstår mitt värde kan andra se det, värdesätta mig.

Jag är värd så mycket mer. En känsla tar form. Kärleksflödet vet sin väg. Jag behöver ej vara aktiv, det sker som den vackraste process jag kan uppleva, helt flödande utan måsten.

Som en ros vars kronblad vecklar ut sig efter hand, upptäcker jag livets skönhet och mitt värde och jag ser, hur mycket jag stått ut med för att jag trodde det var kärlek.

Det var en vissen blommas dans i en trött virvlande vind. Det var ej liv.

Att blomma gör ont, en födelse när knoppen brister och blomman skymtar ljuset, så vackert, så milt, så skirt.

Jag är där. Blomman är jag, kronbladen är öppna som en varm famn. Redo att möta dig

                                              ♥



Nowfullness

Hur fort går du ner för trappan? Känner du stegen? Känner du av höjdskillnaderna? Skons mjuka stötdämpning för din rygg, fötternas lika eller olika placering, sanden under skorna som gör att skon glider lite..?

Hur mycket låter du Nuet fylla ditt hjärta att känna, istället för att fylla dina tankar att tänka?

Vår moders vatten brusade denna tidiga morgon, brusade faktiskt mer än jag kan minnas att det någon gång gjort på denna plats, mitt personliga vattenhål för känsla, drömmar, kärlek, tankar, vänskap, romantik.

Högvatten är lite läskigt, jag tillät känslan av oro, skräck och svidande rädsla göra vad den ville. Det brände ända ut i cellerna, men varmt omfamnad kan jag släppa alla rädslor, mitt jag har redan mött dödens öga. Dödens öga är precis så vit som vi tror. För ett år sedan dog jag och kom tillbaka. Inte en gång utan flera gånger under loppet av 20 minuter. Jag minns inte hur många gånger. Jag minns däremot hur det kändes och tårarna stiger omedelbart av den okontrollerade rädsla som faktiskt var det enda jag kunde greppa vid den tidpunkten.

Högvattnet idag väckte lite instinktiv rädsla åter till liv, men när man sett döden, luktat döden och varit där, stillas de nuvarande rädslorna ganska snart, klingar bort och ersätts med en frid. För jag är här.

Nu.

Och nuet är absolut det enda vi har. Att slösa tid på då och sen är söseri med det vackra liv vi delar.

Som faktiskt snart är slut. Just nu.

Tar du tillvara på dina Nu?

Kärlek/Carola

Vänskapligt, Nyttigt och gott

Att ha vänner är viktigt. Att vara en vän är ännu mer värdefullt. Att kunna vara en vän med den man vill vänskapa med, fint.

Jag vill vara vän, vänskaplig, ha vänskap. Livet med motstånd, drama tråkigheter, det är liksom inte intressant längre. Det är inte ens spännande. Inte ens på sin kant kul ibland. Det är endast ledsamt.

Jag som ensam mamma värdesätter de få riktigt riktigt nära vänner jag har. De är guld värda. Jag hoppas att jag någon gång i mitt liv kan ge tillbaka något av allt det jag fått.

I dagliga relationer med alla man möter är det vänskaplighet utan dömande som är av vikt. Nej, icke att jag är bra på det, men jag gör en medveten insats och gör mitt bästa. Jag får ofta, ofta höra att jag är elak. gemen. Arg. Ilsken. "Förjävlig" Sjuk. Psyksjuk. (?) med mera.

Vad jag är, är att jag är sann. Utifrån MITT perspektiv, vågar jag, säga vad jag känner och tycker. Låt gå för att det inte passar alltid, men det är så. Jag har faktiskt aldrig på agendan att vara elak. Jag är ingen elak person. Som yngre kanske jag gjorde några elaka handlingar, men nu snackar vi alltså ung, ung.

Jag vill väl. Jag önskar harmoni. Då vore det förbenat dumt att vara elak mot någon. Jag lider ej av att höra detta var och varanan dag, men det blir ledsamt. Tröstlöst på något sätt.

Idag har varit en härlig dag. Från att ha varit en dum ihuvudetjävlabitch vändes en situation till at blimjuk och utanför egot. Wow. Det var vänskap. Att hålla sitt ego utanför gemenskap man av olika anledningar måste "stå ut med", det kändes vänligt och det var verkligen vuxenpoäng på denna dagen *glad*

Jag försöker lära Edith (Snart 4 år) att dricka vatten med citron. Det är föga framgångsrikt. Hon vill ha chokladbolle istället. Mina idoga försök till att förklara skillnaden och de olika effekterna faller ej i god jord, ännu en får anledning att kalla mig dum i huvudet. Jag känner hur jag samlarpoäng infören stening. Majbrasan klarade jag mig ifrån.

Själv pressar jag lika delar citron, lime och apelsin ner i en mixer, tillsammans med spenatblad (Jooohoodå) sen får det gosa ihop sig till en giftgrön röra och sen äter jag det med sked. Sen kissar man järnet i flera timmar men jag råkar inbilla mig att det är nyttigt. Skulle det nu mot all förmodan inte vara nyttigt, please, berätta så slipper jag äta skräpet.

Dagens måltid blev enkelt spenat med ägg, Kalla skivade potatis med hemmaslevad dressing gjord på olivolja och goa kryddor, rödlök,, samt veggiefileér till. Mums :-)

Eftermiddagen gick i gemenskapens tecken, vi har hälsat på, på Hugos dagis, en helt underbar atmosfär och , ja, goda kakor, vad mer behövs?

För 5 minuter sedan tittade Moa in genom dörren och skrek, Hallå?

Jag övervägde att inte svara henne för jag hade glömt att hon skulle komma dag,vilket innebar att jag trodde hon var en hallucination och vem vill verka psycho och snacka med sig själv? Men när hon väl uppenbarade sig framför mig var jag tvungen att tro på miraklet, hon är hemma, JAAAAaaaa så mysigt. *Glad Mamma*

Ha en underbar kväll därute :-)

/Carola - Vid sunda vätskor.

Barnets skrik

Jag ser in i ett barns ögon. Skrikande själ. Vridande i varandets kalla stackel.



En vuxen människas form och anlete. Ett barns skrik i ångest. Ett pulserande hat som väller ut,väller upp, täcker snabbt över minsta hopp. Täcker snart över din egen andning. Snart nog att täppa till varenda por av frihet. Du fångas snart, binds till mönstret, bjuds inte bara in att deltaga, nej tvingar dig att träda in i dyn av medberoendets illaluktande svavel, stanken av skräck spruder inget annat nya mönster som ska besegras.









I dina ögon, i dina vackra ögon, ser jag själen vrider och vänder sig, ser jag sorgen som en tvungen form som aldrig vill sluta skrika. Ser jag det lilla barnet som hoppas, som längtar, som önskar.









Jag försöker tilltala dig, ditt skrik ökar. Jag försöker röra dig du slår våldsamt ut din hand, jag försöker dämpa dig du skriker ännu mer. Jag försöker dra mig undan du övermannar mig med dina hot. Sen vänder det.









Du berättar vilket as jag är. Som lurar alla. Som har en plan som ljuger för att världen ska tro på mig. Du berättar att jag aldrig varit sann. Att jag aldrig kan bli lycklig, att jag är sjuk. Ja enligt dig, är jag så så sjuk. Du berättar vidare att du hatar mig. Att du vill se mig i helvetet.









Jag ser barnet i dina ögon. Långt där inne står fortfarande barnet i sin gråt. Hopplösheten fräter hål i dig.









Du tror jag är din största fiende. När jag i själva verket är din bästa vän. Kanske den enda du har?









Jag är sanningen. Jag kan inget annat än sanning. Jag kan inget annat än att tala sant. För det är min upplevelse av livet som jag delger. Hur kan det ej vara sant för mig?









Jag ser dig. Vackra själ, skrika i denna ångest och ilska. Vanmakt över att ej kunna kontrollera mina val. Det är vackert så. Vi ska ej kontrollera varandra. Vi har fria val. Du som jag.









I det finita finns inget annat kvar, än det vi väljer att tro.









Vi har olika val. Varje dag.









Jag väljer min väg.









Och bjuder in de som vill vandra med mig.









Lämnar många dörrar på glänt.









Men innan du kliver in och vandrar vid min sida.









Fråga mig.









Vem är du?









Vad är din historia?









Och när jag berättar den vill jag be dig om en liten tjänst.









Tro på mig.









Tro mig att detta är min upplevelse.









Så kan vi vandra.









Och jag kan tro på din upplevelse.









Hand i hand.

Prinsesstårta

På plats. Att få känna, känslan "Hemma" är aldrig så värdefullt som när du varit utan ett hem. Kanske Universum visste vad jag behövde för att jag skulle uppskatta, eller i alla fall förstå när jag äntligen kommit hem?

Flera års irrande har gett mig så så många svar, så otroligt mycket förståelser och insikter, samt, längtan efter ett hem, så total.

Jag har många minnen samlade i min lilla hjärteask, av alla de slag, men förtvivlan har också varit som en massiv betongklump kring min strupe. Hemlös, Vilsen, Rotlös.

Med så många önskningar. Att få packa upp mina saker. Allihop. Alla lådor. Se, känna, ta på,käna igen,säga hej, till mina fina, om än, saker. Som följt mig, troget, tills jag hittade hem.

Aldrig kunde jag tro att en lägenhet skulle bli hemma. Att jag skulle känna Hemmakänslan på en plats jag motstod. Och ändå, är känslan överväldigande. Jag inte bara får plats, jag kan andas! Känna mig fri, se havet, känna doften av skog, höra fåglarnas vilda morgonkvitter, se solen gå upp, känna mig...Hemma? Så hemma det går såhär i rädslan att förlora, allt, igen.

Den känslan släpper jag..allteftersom.

Jag dekorerar.

Min prinsesstårta dekoreras sakta. Jag har ingen stress. Kan inte på något vis tänka mig att bli snabbt klar. Nej. Jag vill njuta. Torka av. Säga hej. hålla i min hand. Värdesätta. Varje bok. Varje litet föremål, som följt mig alla dessa mil. Sakta. sätta allt på plats. Bit för bit.

Jag dekorerar min prinsesstårta.. och för varje bit som blir klar,njuter jag dess existens, dess varande, i ett lugn som bara är. Njutning.

Långt ifrån färdigt, men på god väg..