Barnets skrik

Jag ser in i ett barns ögon. Skrikande själ. Vridande i varandets kalla stackel.



En vuxen människas form och anlete. Ett barns skrik i ångest. Ett pulserande hat som väller ut,väller upp, täcker snabbt över minsta hopp. Täcker snart över din egen andning. Snart nog att täppa till varenda por av frihet. Du fångas snart, binds till mönstret, bjuds inte bara in att deltaga, nej tvingar dig att träda in i dyn av medberoendets illaluktande svavel, stanken av skräck spruder inget annat nya mönster som ska besegras.









I dina ögon, i dina vackra ögon, ser jag själen vrider och vänder sig, ser jag sorgen som en tvungen form som aldrig vill sluta skrika. Ser jag det lilla barnet som hoppas, som längtar, som önskar.









Jag försöker tilltala dig, ditt skrik ökar. Jag försöker röra dig du slår våldsamt ut din hand, jag försöker dämpa dig du skriker ännu mer. Jag försöker dra mig undan du övermannar mig med dina hot. Sen vänder det.









Du berättar vilket as jag är. Som lurar alla. Som har en plan som ljuger för att världen ska tro på mig. Du berättar att jag aldrig varit sann. Att jag aldrig kan bli lycklig, att jag är sjuk. Ja enligt dig, är jag så så sjuk. Du berättar vidare att du hatar mig. Att du vill se mig i helvetet.









Jag ser barnet i dina ögon. Långt där inne står fortfarande barnet i sin gråt. Hopplösheten fräter hål i dig.









Du tror jag är din största fiende. När jag i själva verket är din bästa vän. Kanske den enda du har?









Jag är sanningen. Jag kan inget annat än sanning. Jag kan inget annat än att tala sant. För det är min upplevelse av livet som jag delger. Hur kan det ej vara sant för mig?









Jag ser dig. Vackra själ, skrika i denna ångest och ilska. Vanmakt över att ej kunna kontrollera mina val. Det är vackert så. Vi ska ej kontrollera varandra. Vi har fria val. Du som jag.









I det finita finns inget annat kvar, än det vi väljer att tro.









Vi har olika val. Varje dag.









Jag väljer min väg.









Och bjuder in de som vill vandra med mig.









Lämnar många dörrar på glänt.









Men innan du kliver in och vandrar vid min sida.









Fråga mig.









Vem är du?









Vad är din historia?









Och när jag berättar den vill jag be dig om en liten tjänst.









Tro på mig.









Tro mig att detta är min upplevelse.









Så kan vi vandra.









Och jag kan tro på din upplevelse.









Hand i hand.