Prinsesstårta

På plats. Att få känna, känslan "Hemma" är aldrig så värdefullt som när du varit utan ett hem. Kanske Universum visste vad jag behövde för att jag skulle uppskatta, eller i alla fall förstå när jag äntligen kommit hem?

Flera års irrande har gett mig så så många svar, så otroligt mycket förståelser och insikter, samt, längtan efter ett hem, så total.

Jag har många minnen samlade i min lilla hjärteask, av alla de slag, men förtvivlan har också varit som en massiv betongklump kring min strupe. Hemlös, Vilsen, Rotlös.

Med så många önskningar. Att få packa upp mina saker. Allihop. Alla lådor. Se, känna, ta på,käna igen,säga hej, till mina fina, om än, saker. Som följt mig, troget, tills jag hittade hem.

Aldrig kunde jag tro att en lägenhet skulle bli hemma. Att jag skulle känna Hemmakänslan på en plats jag motstod. Och ändå, är känslan överväldigande. Jag inte bara får plats, jag kan andas! Känna mig fri, se havet, känna doften av skog, höra fåglarnas vilda morgonkvitter, se solen gå upp, känna mig...Hemma? Så hemma det går såhär i rädslan att förlora, allt, igen.

Den känslan släpper jag..allteftersom.

Jag dekorerar.

Min prinsesstårta dekoreras sakta. Jag har ingen stress. Kan inte på något vis tänka mig att bli snabbt klar. Nej. Jag vill njuta. Torka av. Säga hej. hålla i min hand. Värdesätta. Varje bok. Varje litet föremål, som följt mig alla dessa mil. Sakta. sätta allt på plats. Bit för bit.

Jag dekorerar min prinsesstårta.. och för varje bit som blir klar,njuter jag dess existens, dess varande, i ett lugn som bara är. Njutning.

Långt ifrån färdigt, men på god väg..