Tröst

Vad betyder tröst för er?

Vem är den första du vänder dig till för att få tröst när du är ledsen, nedstämd, upprörd, besviken, vad som?

En annan person? Din häst? Dig själv? En sak? Ett beroende? (Alkohol, cigaretter, droger)

Är det olika för olika faser som du behöver tröst i?

Är det olika personer som kan trösta olika saker?

Har du en hel armé av olika tröster för dina olika besvikelser?

Skapar du själv situationer för att få till stånd ett tröstande för att det är den enda av få uppmärksamheter du har i livet?

VAD fyller du ditt liv med mer än människor som kan trösta dig för olika saker?

HUR skulle dit liv se ut JUST NU, från och med nu om INGEN eller INGET skulle trösta dig mer??

Ja då skulle du behöva söka dig till en kanske helt okänd person för rannsakan.

DIG SJÄLV.

Varför tror du att du behöver tröst?

Varför skapar du situationer som ger dig tillfällen att bli tröstad?

Blir du inte sedd på andra vis?

Får du inte uppmärksamhet annars?

Ingen som ser dig? Lyssnar på dig eller respekterar dig om du inte har en anledning till att bli tröstad och på så vis legitimt kan roffa åt dig den uppmärksamhet du tror dig behöva?!

!

?

Chansa!

Umgås med människor, förhåll dig till livet och situationer utan de fällor som säkerställer destruktivt uppmärksamhets-sökande!

Chansa!

Ge dig själv chansen att endast och enbart vara i det du är, har och känner just nu utan någon annan persons inblandning.

Blir du rädd?

Livrädd?

Inte sedd?

Inte hörd?

Kan du stå ut med det?

Kan du chansa på att du överlever?

Får du luft?

Måste du stilla din panik med artificiell tröst nu genast?

"För att kunna tänka"

?


?


?

Eller vågar du stanna i känslan av det skrikande uppmärksamhetsbehovet som inte är annat än ett beroende du kan bli FRI IFRÅN.

Som du kan slippa!

Så att alla

Inklusive dig själv

Kan få lära känna den fina vackra person som du är

Bakom fasaden av krävande uppmärksamhetsbehov.

Vad händer om du inte blir tröstad på något vis idag?

Om du inte ger uttryck för alla rasande stormar som river och sliter.

Panik?

Släpp det. Glöm det.

Ring upp någon och var ärlig i stället.

Säg.

"Jag behöver uppmärksamhet kan du snälla ge mig lite uppmärksamhetstid?"

Istället för att skapa sitiationer som ger dig möjlighet att få tröst för att det är mer legitimt att få uppmärksamhet då.

Nej.

Var ärlig och rak.

Skapa inte situationer som inte behövs!

Stilla dig. Var lugn i att det alltid finns någon bland dina vänner som har en stund just nu precis för dig.

Du behöver inte skapa drama för det.

Trösta dig med det.

Du är inte ensam.

Om du inte gör dig ensam.

Det är förstås ett val.

Och du behöver ej bli tröstad.

Om du inte skapar situationer som en ursäkt och lever med i dina skapade draman som säkerställer uppmärksamhet.

Livet i sig ger dig perfekta sorgetillfällen per automatik där du på ett socialt sunt och naturligt vis får lov att sörja ändå. Det räcker med det vanliga, liv och död. Låt det stanna vid det.

Låt livet i övrigt skänka dig glädje!

Se livet som en källa till lycka glädje och inspiration, inte som en brunn full av tröstande möjligheter.

Vågar du chansa?

Ska du börja idag?

*