Livet är en Fest

Jojo, lätt att skriva eller? Med allt skit som tycks hända runtomkring är det lätt att tappa hoppet Om LIV.

Jag har varit ledsen, på snudd deppad även om min starka fokus och målsättning alltid hjälper mig på rätt köl så finns det ju delar, privata delar som behöver sin näring för att jag, personen, Kvinnan, ska Glädjas.

Såklart är det Jag, min egen insats för mig som säkerställer min egen lycka dock är det fint att någongång få bekräftelse utifrån.

Som ensamstående 3 barns - Mamma dessutom Gravid, trött sliten och inflyttad i ett land med ett minimalt socialt kontaktnät, ja då känns det ganska ensamt. Eller. Jävligt Ensamt kan jag säga.

När ens stora Kärlek i livet klart deklarerar att man inte har någon som helst plats i dennes liv längre, genom aktion ord och situationer påvisar att det aldrig kommer att bli bra (Nej det behövde jag ej vara Einstein för att fatta) När man helt enkelt blir utbytt mot ett Liv som jag aldrig kan komma att förstå, då är självkänslan något låg.

Senaste tiden har återtagandet av min hjärtdel som jag skänkte varit högt aktuellt. Och i det finns Människor runt mig som så fantastiskt stöttar och ger hjälp och redskap. Ibland behöver Jag inte ens be, det och de bara finns. För detta är jag otroligt tacksam.

Veckan hemma i Sverige har varit fin, socialt varm och inslag av möten Kärlek värme och familj har varit huvudpunkten såhär i Juletid. Vi har firat och ätit och umgåtts. En helt underbar vecka som avslutas med ännu emr festligheter ikväll.

I går var det festligheter med Födelsedagsfirande, ett glatt gäng som bowlade, spelade biljard och åt gott, väldigt gott :-)

Mitt i allt synkroniserades livet och Världen visade sig vara sådär millimeterliten som man kan känna av ibland. En Man kom fram, tog min hand, log och frågade, vem är du?

Vilken bra fråga hann jag tänka medan jag tittade in i hans snälla ögon. Det kan man ju fundera på.
Vad jag svarade har jag ingen aning om och plötsligt fann jag mig själv i ett stort leende :-D

Kvällens Avslutning var att få sova näsa mot näsa med Underbara Edith, som med sina knubbiga armar och slemmiga näsa i närkontakt sa, "Äslar Mamma" Och så somnade vi gott.

Idag vaknade jag inte bara med ett leende, utan även något som spirar i mig, och en tanke att väggen som kändes som 45 meter hög nu är ett dammkorn som bara är att pusta bort.

Vad som varit HAR verkligen varit. Det ligger bakom mig.

Det som ÄR är verkligen och i det finns, allt det jag Önskat hoppas och vill.

Jag är. Precis som livet. Jag är Liv.

:-)