Att föda.

Att föda.

Vad kan vara mer andligt än att föda ett barn?

Att vara den av denna lilla själen utvalda moder som ska ge näring åt och föda fram till familjen och världen denna underbara skapelse. Att få i famnen denna essens av kärlek, av glädje, av fullkomlig lycka, att få en bild av den du burit i ditt sköte, att få bekräftelsen att det verkligen fanns någon därinne som valt att knyta sina band med dig, att få bli mor! Underbara känsla.

Att man fem år senare kan tänka sig att sälja denna lilla telning till högstbjudande på internet eller varhelst det skulle bringa snabbast affär, hör ju inte till saken, just då. Just då, är lyckan fullkomlig.

Att skaffa barn innebär ansvar.
Att man både ska och kan ta ansvar för ännu ett liv i sitt hushåll. Hur vet man det? Det vet man inte, men en sak är säker, att man har ett innan och ett efter –liv. Inget blir sig likt.
 Alltifrån stigande tvätthögar, räkningar, dammhögar, diskhögar, ja, you name it, invaderar och mitt i allt detta frågar man sig både en och två gånger, vad är det för andligt med detta? Vad var det för klokhuvud som ens vågade andas ordet andlighet i samma mening som denna misär?

Men, när man på kvällen sitter där, med knytet i sin famn, med all tvätt undanröjd, nästan all disk diskad, blommorna vattnade och bästa teveprogrammet på, så känner man ändå en ganska fin tillit till livet, allt ordnar sig! Varför inte göra det bästa av det som är! Det som gör att andligheten i sig blir beständig är vad vi gör av det vi har!

Att vi tar tillvara på våra unika instinkter som moder, som fader, att vi skyddar detta lilla nytillskott från världen utanför, och att vi ger vårt barn den näring det behöver!

Vi har ett ansvar inför våra barn, att vara goda förebilder. Även om barnet i sig har sin väg ganska väl utstakad redan kommer vi att påverka dess riktning. Om vi öppet och godhjärtat låter våra barn förstå att de är det bästa som finns, att vi älskar dem dyrt och högt, helt kravlöst, och att vi alltid finns där för dem, så länge de vill, ger vi dem en god, stark grund att starta sin egen vandring på.

Om vi i alla faser, trotsålder och tonårsålder, där vi sätts på prov gång efter gång, envist fortsätter att älska dem, nära dem, kan vi till nästa generation skapa en trygghet som ärvs ner till våra barnbarn, och de till deras, osv.

Det är andlighet, att se djupet i att ansvara för en helt ny generation, där du, just du, kan påverka den i vilken riktning som helst.