Landskap

Det karga landskap som jag nästan lät ta överhanden inne i mig har slätats ut. Rynkorna efter fruktansvärda påfrestningar slätas så sakta ut. Solen har hittat in. Det börjar lysa där inne. Någon är äntligen hemma.

Det har gjort ont så länge att jag hade glömt hur man har det, lever utan smärta. Igen hade jag fallit ner i tron att gör det ont, ja men då är det på riktigt.

Allt är på riktigt. Allt är, om man tillåter det.

Frågan är varför man tillåter smärta och tillåter landskapet bli kargt ensamt öde och ledsamt.

Tillfredställelsen i positiviteten. Sveda i ena andetaget sötma i nästa, man lever och samlar på de söta njutbara stunderna och tror, försöker med hela sitt liv att anpassa sig så att de vackra stunderna som inte gör ont, i alla fall inte känns ska bli flera, mer utdragna, men det slutar alltid på samma sätt. Smärtan tar överhanden och ju mer smärta desto mer lever man för de fina stunderna och lyckan lyser även om det ibland handlar om millisekunder av frihet i glädje.

Sen finns bara tomhet tragik och sorg, en stor fruktansvärd sorg kvar.

Att lämna det mönster är en befrielse en pånyttfödelse en orkan i ett omvänt perpektiv ett lugn en försiktig landning i en tom öken av nya möjligheter där allt är

Tyst

Tomt

Och oförstört.

Och med lite, lite glädje kan jag se

Att det bara för mig är att forma nya former

Och med bagaget jag bär

Minnena jag har

Kan jag se att jag är värd..att alltid..ha en strålande sol genomgående lysande värmande på min insida.

Jag har möjligheten att stråla och vara den jag är.

I min frihet i mitt landskap som är vackert frodigt och upplyst!



Ett hav av allt som innebär allt som har med mig att göra behöver inte betyda ångest och kval, rädsla att göra eller säga fel, det kan numera endast betyda sanning och Jag, mina åsikter för att jag vågar säga dem, mina tankar för jag vågar tänka dem utan rädsla att tänka fel, mina minnen för jag vågar minnas det fina utan att haka upp mig på det smärtsamma.
Jag vågar också glömma, lägga bort, lägga bakom mig och endast belysa nuet i den sköna fina form som det är.

Jag vågar vara jag.

Det sårade karga landskapet har former som ej behöver förolämpas mer, Har insida och utsida som endast är och ej behöver vare sig berömmas eller bedömas, Jag bara är och mina cellers kombination speglar vad jag mår.

Att få vakna utvilad utan stress i varenda cell med vetskapen om att jag KAN ha gjort eller sagt något fel som kommer att förstöra hela dagen, ja...om inte det är befriande så vet inte jag.

Jag vet att dagen är varm, fin omtänksam och helt enkelt skön. Fylld med för mycket att göra men i lugn och ro orkar jag beta av sysslor som inte längre hotar mig även om de hopat sig.

Jag är stark och har tron tillbaka på att jag kan.

Och jag vill!

Leva.

Uppleva.

Osannolikt händer det saker och osannolika tankar virvlar men endast i fniss skratt och glädje.

Jag fnissar åt vad jag tydligen bett om för livet visar ju alltid förr elelr senasre precis det, vad jag skapat genom att planera be om och förbereda, fnissar gör jag när jag tänker på hur jag måste tänkt när jag tänkte, på allt det som sker just nu.

Visste jag då, i planens stund, att detta var precis vad jag behövde?

Såklart att jag gjorde hur skulle allt kunna vara så synkroniserat annars...

:-)

Vänskap som blommar är vackert.

Jag trodde inte det skulle kunna ske.

Det har gjort så ont så länge men alla sår läker med tiden sägs det.

Det är vad jag vet bara ett beslut men ibland är besluten lika långt borta som vetskapen om Illusionen.."Det går inte"

Eller

"Jag orkar inte"

Klart jag gör!

Om jag tillåter det ske så sker det.

Och jag tillåter det.

Jag låter det ske.

Jag låter det komma in och förgylla mitt liv.

Jag tillåter mig njuta av tanke och handling.

Ord..blickar, synkronisation och en kontakt, djup som havet i mig högt som universum och ljust som solen själv.

Ja, det är så, precis så som jag aldrig trodde skulle kunna ske efter vad som varit. Efter vad jag känt upplevt genomgått.

Jag vågar. Jag låter det komma in och jag låter det lysa genom mig.

Jag är Fri!

♥