måndag 10 maj 2010

Ont

Var kan man ha ont?

Frågades mig.

Överallt? kan jag tycka..

Jag sitter med lillan när mig. i knäet och blickar ut över en blodröd soluppgång. timmen är tidig.

Det är en ynnest att få vara här- uppleva detta.

Min tid på jorden. min plats i livet.

Jag har lärt om smärta mest hela mitt liv. kan finna det intressant för jag undrar också ibland.

Hur ont kan det göra?

Ska man låta det göra ont eller ska vi som vanligt kapa av smrtan? Lärde vi oss läxan då?

För snart ett år sedan..

Fick jag en smäll i mitt ansikte.

Mitt ansikte lkte så småningom.

Men läker någonsin min insida?

Kommer jag någonsin att förstå varför?

Kommer jag någonsin att sluta vänta på ett förlåt?

Kommer jag någonsin sluta hoppas på att smärtan ska släppa?

Kommer tårarna i nattens ensamhet någonsin att sina?

Acceptans?

Att livet vände ensamhet uppstod smärta blev en daglig gäst-igen, men inte bara för att min nacke gick isönder..

Nej den där smärtan som finns i själ och hjärta. Den smärtan som en Alvedon inte kan döva..den smärtan som endast hjärta mot hjärta kan mildra, lugna döva ...och kanske läka?

Den fysiska smärtan har den senaste veckan blivit olidlig. Varför håller jag på det varför hjälper jag inte mig själv varför vill jag vara nära en smärta som bringar mig totalt ur fattning?

För att det är den enda närhet jag får?

Med den insikten är det lättare att boka tid till kiropraktorn. Jag måste nu. jag måste ha hjälp, livet måste gå vidare.

Det är dax för nästa steg.

Vad väntade jag mig?

Ett förlåt?

Någon som kom med en svart penna och strök över allt? Även allt innan dess?

Kan man sudda så?

Då vill jag det.

Då vill jag sudda. allt. för jag orkar inte mer. Det gör för ont och jag har inte kraften att känna mer smärta.

Jag har inte kraften att stoppa svidande tårar som lever sitt eget dagliga liv.

Minnen.

Allt här är minnen.

Allt. Varenda jävla steg i detta hus, på denna plats är minnen.

Och varenda millimeter bidrager till en tår.

Och varenda tår bidrager till skam för känslor som borde vara borta. döda. Stenade till döds.

Saknad är smärta, att släppa fungerar fint men källan är outsinlig och varje dag

Varje dag smärtar min käke min nacke mitt minne mitt inre

Varje jävla levande dag gör varenda millimeter sig påmint om förlust

Och

ett litet ord som aldrig kom.

Solen skiftar färg. Från röd till gyllene gul till blekt äggskalsfärgat.

Önskan att minnen skulle blekna på samma sätt finns..

Men i något ironiskt tvärtomspel

Förhåller det sig så att allt

Stannar

där tiden frös till IS

För ett år sedan

Och sorgen...smärtan..förtvivlan...Förtvivlan! verkar inte släppa taget

Tvärtom

Så växer det sig starkare

För varje soluppgång jag beskådar

Med mitt lilla kärleksbarn i knäet

Som vittnar om dets existens

Allt som var.

Allt som är.

Men vad är kvar?

Smärta.


*

3 kommentarer:

  1. En smärta så stor. En sorg så svart.
    Tårar som minner om den smärta som kom.
    Plötsligt.

    Jag önskar så att jag kunde sudda bort din smärta.
    Men jag kan inte.
    Men jag är din vän. Och jag finns här.
    Hela tiden..

    SvaraRadera
  2. Många kramar och varma tankar

    SvaraRadera
  3. Minnen kärlek förlust.. men vad har du egentligen förlorat?
    Du är ljus Du är Kärlek Du är förlåtelse! Du är allt i dig! Du är Du!!
    Dags för att ta ett stort kliv ut!! NU!! Ljus & kärlek till dig från mig och hela Universum! Dags för luren en dag! Mig till dig!!!

    SvaraRadera