Det sägs att inget existerar. Ibland undrar jag om det till och med vore möjligt att vi utrotar oss själva genom att detta "Inte tänkande"
Änglar är ett påhitt, Drakar är för barn och riddare finns knappt i sagornas värld.
Vättar är dravel tomtar finns på loftet och älvorna fanns bara förr.
Intressant är ändå att olika böcker som de facto kommit att färga hela vår existens, vare sig vi vill det eller ej...
Innehåller texter, beskrivningar, historier..
Om just alla dessa väsen
Som finns mellan himmel och Jord.
Precis som vi. Du och jag.
Det sägs att det är bra att ha något att tro på, för att på så vis kunna sända ut vår tanke och våra böner. Utan mottagare riskerar vi att inte rikta tankar alls.
Må så vara.
Men tänk om det faktiskt vore så att det fanns en mottagningscentral för just våra tankar?
Tänk om det fanns ett helt team för just dig, för varje enskild person, som genom livets väv står i kontakt med just dig, samarbetar med just dig... tar emot tankarna från just dig..
Jag får ofta frågan i mitt arbete som Medium och som vägledande Coach, "Finns änglar" ?
Vad spelar det för roll om jag tror det finns änglar? Är tron på vår egen tro så miserabel och sliten att den inte ens innehåller en ynka gnutt av sanning för oss att vara i?
Tror människan ens på sig själv längre?
Som den projektion vi är av den egna ihopsnickrade plan vi gjort, så jo. Vi finns. Men spelar det verkligen någon roll?
Är det verkligen där vi ska lägga vår analys?
Om vi inte finns, skulle jag skrivit denna texten då?
Om änglar inte fanns, skulle vi över huvud taget benämna dom då? Skulle de alls finnas att kunna föreställa sig?
Jag äger ingen universell sanning. Jag gör som ni. gissar och går på känsla. Mina upplevelser kanske skiljer sig från vissa av er, kanske är de sammankopplade, kanske utropar ni, "JA" "Precis så är det"
Spelar det någon roll? Måste ni och vi ha samtycke från någon annan för att tro på det vi upplevt?
??
What If ni upplever änglar.
Existerar det inte en upplevelse med änglar då?
Behöver det vara mer märkvärdigt än så?
"Man behöver leva i verkligheten"
Är det inte just det man GÖR om man uttalar sina upplevelser?
Varför är vi så rädda för att sättas i fack?
Detta Diagnossamhälle har vi själva skapat. Det blev fult att sätta människorna i olika fack på grund av ras, så vi letade efter gemensamma nämnare på andra sätt som måste godkännas av gemene man och så kan vi sätta människor i fack på laglig väg!
??
Vi HAR olika ursprung. Check.
Vi ÄR komna från olika delar av Universum. Check.
Vi är uppbyggda av olika aspekter och delar i själen. Check.
Och ja, vi har olika förmågor som gör att vi passar in i olika delar i samhället, måhända vi behöver denna tillhörighet i form av en av samhället stämplad diagnos, såklart, men vet ni var all denna uppdelning egentligen kommer ifrån?
Rädsla. För att inte kunna hantera.
Om Acceptans var ledordet i all samvaro, all uppfostran och allt varande skulle varje lysande individ känna trygghet och samhörighet med de sina och få lov att utveckla sin extraordinära förmåga/förmågor på ett naturligt vis och inte under en lydande diagnos där förmågorna ska hållas i schack!
Nej, jag är inte på något vis Emot Diagnoser. Jag är undrande över motståndet mot Människan som innehar de specifika diagnoserna.
Att individen i sig belyses är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt vore det om Acceptansen av individen innefattade hyllandet av de förmågor som just denna individ kommit till jorden med, för att göra specifikt det, han/hon/den är här för att göra, belysa, utföra.
Det finns ingen slump i dessa förmågor.
Dagens diagnosticerade Individer är inget annat än extraordinära personligheter som lite mer än andra har utvecklade sinnen som vi
egentligen, i samhället har behov av i den nya tid vi nu går till mötes och faktiskt redan är i.
Vad gör vi då med dessa unika förmågor och talanger?
Vi söver, vi dövar och till och med dödar dom.
Rakt av.
Diagnosen i all ära.
Men sen då?
Vem tittar på dessa unika extraordinära förmågor som är ett gyllene tillfälle för oss att belysa den tid vi är i? Och hur ska dom kunna lysa som de stjärnor de är när vi dövar dom söver dom och dödar dom?
Utesluter, stänger ute och fönekar dom!
Nej det handlar inte längre om vilken ras eller vilka hudfärger vi har, inte om vilken ögonfärg heller. Att det finns olika raser på jorden kan vem som helst se med blotta ögat. Det är inte i det "Det fula" ligger.
Det fula ligger i värdesättningen.
Att Människor med extra förmågor klassas ner, måste kontrolleras, måste hållas i shack, detta är det fula.
Och det intressanta.
De flesta människor med någon form av diagnos som jag mött eller möter visar mig inte bara sitt intresse för änglar och andra aspekter utan även en klarsyn som går utöver det andra människor visat mig.
Naturligtvis dövas dessa kanaler med mediciner och miljöfaktoriska nedtryckningar.
Vi är alla kanaler för Universums allt.
Vi är alla mottagare och sändare för Universums allt.
Vissa av oss kommer till jorden med fler aspekter än andra, med en klarare hörsel, lite mer uppspeedad frekvens för att det helt enkelt ÄR dax att speeda upp vår frekvens, lyfta vår energi och släppa gammalt skit.
Det är inte Individerna som kommer med de extraordinra förmågorna som är sjuka eller konstiga.
Det är Människan som försöker tysta dom som är galna!
Det är inte Individerna som diagnosticeras som är störande för samhället, det är Samhället som är sjukt som vill bedöva dessa kanaler!
Jag träffar massor av diagnosticerade människor som skäms. Dom är hämmade, trivs inte i sin kropp, sina rörelser, sitt liv. De jämförs konstant med hur samhällsnormen är aspekterad och uppbyggd för hur det borde vara.
Hallå?
Vi är alla olika.
Och det är ok!
Nej det är inte bara ok, det är NÖDVÄNDIGT för vår överlevnad eftersom vi alla har unika kvaliteter och i det maskineri som vi alla är del av, ska alla dessa unika kvaliteter gå samman och
s a m a r b e t a..
Och vet ni vad som kommer att ske??
Ju mer vi separerar oss. Ju mer vi delar upp oss i olika grupper och sätter Individer i olika fack för att vi tror att vi ska förstå dom genom denna handling, desto mer kommer vi att se nya Individer att födas med ännu mer extrema förmågor. Ännu mer uppspeedade energier som ännu mer kommer att skilja sig från den jordsliga frekvensen..
Acceptans. Heter lösningen.
Vi är alla en del av Universum. Ja, det kanske är en uttjatad fras.
Men är det inte det vi valt att tro på och utgå ifrån?
Är det inte lagom läge då att börja leva därefter?
Att se varje unik individs förmåga och att ha tillit till, att acceptera att alla dessa unika individer är här på jorden med sin egen unika lösning på hur maskineriet (Vårt gemensamma liv) ska kunna fortskrida?
Så vad vi än väljer att tro på. Ligger graden av tron på vår egen existens på hur mycket eller litet vi väljer att släppa in.
Våra böcker som våra olika religioner bygger på visar på spännande insikter. Änglar, Demoner, Enhörningar, Mästare, Mfl.
Om inte dessa fanns, om ingen hade upplevt dom. Varför skrev någon från början om dom?
Är det dags att vi accepterar vår historia så att vi kan acceptera nuet?
Är det dags att vi accepterar våra olika förmågor för exakt vad de är? Just universella förmågor, som vi aspektuellt är laddade med för att vara det kugghjul i livets maskineri som jag är satt här att vara för att maskineriet behöver exakt min insats på exakt denna platsen?
Och ju mer jag förnekar mitt ursprung desto mindre bidrager jag till maskineriets inverkan på flödet.
Ju mer jag mörkar mina egna förmågor, förnekar min kanal som är den del av mig som rymmer alltet, som innehar alla aspekter jag behöver nå för att vara den diamant jag slipades till att vara, är det dags eller?
Är det dags att
Bejaka varandras roll och existens i vetskap om värdet och kraften i varandet genom att bejaka oss själva först och främst, för att genom denna upplysande värdering lysa upp för alla andra i min omgivning?
Accepterar Du ditt varande?
Accepterar du dina medmänniskors kvaliteter och extraordinära förmågor eller skyr du dom? Försöker fly dom och stänger dom ute?
Eller släpper du in dom, lär känna dom och tar del av dom?
Är det dags att lära känna varandras kvaliteter? För en accepterad samverkan?
Är det dags att ta in att allt finns. Om vi tror på något så påverkar det oss alltså finns det för oss.
Känner du någon med barn, som har specifika diagnoser eller som är lite speciella?
Hur agerar du?
Stänger du dörren för dom eller bjuder du in dom för att på så vis lära känna dig själv lite mer?
Människor med extraordinära förmågor bjuder oss till denna fantastiska upplevelse. Att lära känna oss själva kan innebära att vi närmar oss våra flöden, mitt i vår mitt, där alltet finns. Där allt vi är tar plats.
Bjuder det motstånd att umgås med dessa individer? Bra. Då vet du att du här har en gyllene chans, att ta del av den del av maskineriet som du själv är en del av, för att lära dig att samverka med dessa.
Det är du som är bromsklossen annars.
Änglar talar till oss. Måhända att de inte är bevingade med ett gyllene sken runt oss.
Måhända att de kommer genom kanalen hos ett handikappat barn och sprider värme och kunskap.
Måhända att Änglarnas visdom väntar på en kanal precis nära dig? Ja, så fungerar det. Om vi inte hör och känner information genom våra egna kanaler kommer det genom någon annan, så oftast genom en individ med extraordinära kvaliteter.
Öppna dina sinnen. Släpp in livet. Din egen historia finns där. Om du väljer att lyssna.
Eller köper du hellre en ny Volvo?
