Måndag

Konduktören som är från Pakistan bryter på Engelska när han försöker utbrista med Tysk dialekt: Bloody Shit.

Och det kan man ju kanske hålla med om.

Sängen som tenderar vara smalare än mig som dock är ganska kraftig numera är bäddad med sjaskiga lakan. Jag kan faktiskt inte minnas att det hänt förr. Flera blodfläckar gör sig gällande och svarta hår ringlar och smeker kudden som redan är använd, ja vem vet hur många ggr.
Orkar jag bråka om det?

Natten är sen.

Klockan har passerat tre och jag har redan väntat på tåget i över tre timmar.

En man hoppade framför och tog sitt liv. Världen stannade upp ett tag. Orkar jag bråka om skitiga lakan? När konduktörerna har fullt upp med att sanera framför under och vid sidan om tåget?

Jag reser första klass.

Det har, har jag förstått många olika innebörder. Ibland är det verkligen första klass, ibland kan man verkligen hålla sig för skratt.

Jag sover två timmar som max denna natt. Tanken på mannen som valde att avsluta sitt liv blandas med andra livsexistensiella frågor och tankarna hopar sig som tjocka kletiga rökmoln i mitt huvud. Och på tal om rök verkar konduktören mer än lovligt schysst var det gäller att röka ombord, stanken ligger lika tät som röken.

Jag är trött.

Inte bara i huvudet utan själsligt.

Min själ är lite sliten.

Min väg till 40 har visat sig vara både upp och ner i den berömda rulltrappan. Många frågar efter någon form av annalkande kris, men vad betyder egentligen kris och har jag det verkligen bättre eller sämre ställt i mitt lilla huvud än vad jag brukar? Troligtvis är jag nog densamme som alltid. Bara jag alltså.

En 3 dagars tur till Tyskland är avklarad.

Jag är på väg hem. Återigen med tåg. Igår fick jag frågan om hur länge jag undervisat i och jobbat med ridning. 20 år kom jag fram till. 20 modiga år.

Det betyder att jag har en del händelser som färgat mitt liv som hästtränare, men även som människa. Och i det känner jag mig sliten.

Ja det är så. Riktigt sliten. Att jobba utomhus i 12 timmar i alla dessa minus i en hel dag. Det sätter sina spår men att ta del av häst och ryttarproblematik via den mentala delen, det sliter på ett obeskrivbart sätt, ruggar upp den släta ytan i hjärtat och ersätter vissa delar med svinto.

Man blir avtrubbad och när det sker bör man omedelbums byta jobb eller ta en tvåveckorstripp till Hawaii.

Nåja, man kan åka till Egypten också. Och det ska jag. Ensam. I två veckor. För att läka. Hitta mig. Så, till hösten bär det av. Innan dess ska jag…tja,..vara jag o fortsätta rusa framåt i livet. (Eller blir det bakåt)

Jag står inför några ganska stora beslut men det är ju inget nytt. Jag känner det som om hela mitt liv består av stora svängar stora beslut och omvälvande upplevelser.
Det är hela tiden kryddat med extra extra och är alltid extra märkbart, det mesta som händer.
Eller är jag bara uppmärksam på detaljer?

Tåget rusar vidare igenom denna intighet av tid och rum, Köpenhamn nästa. Och väntan på nästa tåg. Som ska ta mig till Malmö. Där jag äntligen får hand om min lilla gumma igen, överräckt som en påse mjöl, mellan två världar som inte ens skulle kunna bli kompatibla i den bästa fantasi. Men hon har det bra, två föräldrar som älskar henne, som bryr sig och som gör allt de kan för henne.

Sen hemåt, till Kristianstad där bilen väntar och hemfärd till gården.

Som jag mer och mer förstår verkligen är mitt, mitt hem och som bara känns så underbart hemma och lugn, hemma.

Även denna resa har gett mig massor att plocka med hem.

Att spara i mitt sinne. Livshistorier, liv, relationer, hästar, människor, och återigen liv. Glädje skratt sorg avsked och liv.

Väl hemma har en ny vecka börjat.

En Ny månad. Bara för mig att kliva in i, kliva på i nya fotspår skapa nya resor och tankar sätta upp nya mål och fortsätta leva mitt faktiskt helt fantastiska och rika liv som mig, i kärlek lugn och harmoni.

Helt ljuvligt.