Då och nu

Moder Jord Klädd till brud, Fader Himmel med solen som troget vandrar på Himlavalvet, Liv, liv och åter liv, det spirar under täcker av snö, det knakar i buskarna och bären väntar på sin tur, knoppar brister snart. Södra Sverige är gynnsamt för grödor, snart har vi åter vindruvor att njuta. Soluppgången i morse visade åter vad livet går ut på, samarbete, gemenskap, synkronisation och styrka. Trygghet. Värme. Samt. Att växa.

Jag körde till Sussie. Efyer frukost ville jag packa in Mitzy i bilen men hon vågade vägra hundbur så hon fick bli hemma. Its a tough rough life *s*

Pojkarna behövde omsorg (Nu blev det inte så) men tanken var god.

Ni som kört eller åkt vägen som bilden visar vet vilket fantastiskt landskap det är, man blir betagen och i alla fall jag får känslor i rullning här. Ingen aning om varför men plötsligt så bara stannade jag bilen. Stod still och lät det komma över mig. Skölja över mig och det brast. Jag har hållt det inom mig alldeles för länge.

Saknaden är enorm. Fundamental. Jag tittade rakt fram och vad såg jag? Ingenting. Inte ett skit. En tom grå väg med tomma ytor på sidorna.

Det var ungefär då jag tittade i sidobackspegeln. Och det gjorde ju inte saken bättre, även om det var en andäktig minut.

Allt jag lämnat bakom mig. Det känns bra för jag vet att det är den enda vägen. Det känns intakt men jag inser också att det är det finaste vackraste varmaste. Det gör ont. Jag känner att jag har ett hål i min själ. Ett hål som började med en irriterad fläck. Som kliade och som jag kliade på. När man kliar så det gör ont känns skönt en stund men när blodet rinner är det inte så kul längre och när man kliat tillräckligt mkt är hålet för stort för att läka av sig själv.

Hålet i min själ är ett faktum och det gör så ont att jag inte kan beskriva hur. Men det känns som om liv rinner ur mig. För varje sekund.

Jo jag vet allt om hur man skapar det man vill ha. Jag vet allt det.

Men jag har ett hål i min själ och det gör ont.

När jag tittade framåt på vägen igen såg jag bilden lite annorlunda.

jag såg träden som trygga starka stora hjälpare, himlen som faktiskt syntes och som också ger liv, fälten som ger näring och vägen som ju leder, mig, precis dit jag vill.

Jag kan blinka höger eller vänster, backa bakåt mot det som varit eller helt enkelt bestämma mig för att köra sträckan framåt för vem vet vad som finns bakom nästa back-krön?

Och sanningen är ju att efter nästa back-krön finns ju den bilden på den raka vägen jag har framför mig nu, i bilden där solen värmer mina minnen.

Så jag låter tårar städa och läka, Jag låter hålet existera jag accepterar att det är den del av mig som ska läkas nu och i den läkningen finns bara sol och värme och bra beslut.

Vad som än händer, bevaras alltid mina minnen i ett gyllene sken. Vilket innebär att allt är ok. Jag kan inte göra fel. Alla val är ok.

//