Sorg

Jag har skrivit om sorg idag. Det påminner ju mig om min egen sorg, sådan sorg man har, medvetet och omedvetet.

Nej detta ska inte bli ett deppigt inlägg, alls, om man nu inte typ deppar ihop av bara ordet i sig.

Man kan bli kompis med sin sorg. genom att bli vän med och förstå processen och därigenom helt sonika säga ifrån, ta över kommandot och be sorgen rätta sig i ledet efter ens egna önskemål om dess existens.

Funkar. Jag vet.

Acceptera, respektera, gilla läget, andas, förstå kommunicera inse ta över och visa bakdörren.

Ungefär i den ordningen.

Det tråkiga bara är att det kan ju trängas trilioner olika sorters sorger med sitt ursprung ur lika många trilioner kanaler och händelser, var början man liksom?

Att bli sorgsen och att bära sorg, är det samma sak?

Att bli djupt ledsen för att någon sårar, ger det sorg?

Är det de trilioner olika anledningarna till sorg som i sig, i en klump kallas sorg?

Vad ÄR sorg?

Något som fattas eller något som är för mkt eller kan det vara vilket som eller både och?

En sak vet jag.

Att det är ett val att slippa undan och slippa ifrån men det kan vara nog så svårt.

All respekt åt människan, men snälla ni, sluta ge varandra sorg medvetet, det gör nog ont att leva ändå.

Utöver mina funderingar passade jag på att bryta några små ben i min högerfot, jag hade inget bättre för mig. Och nu kan jag ju klaga på att jag har ont i foten istället för halsen. Inte för att den har slutat göra ont men om man jämför alltså, ja, jag hehöver nog inte skriva mer.

Skepp ohoj.

//